BLANDADE ÄMNEN. En räfhistoria. (Ur Jägareförbundets Tidskrift.) En vacker vårmorgon 1847 lemnade innerna Th—n och N—n. då studenter i Upsala, lärdomsstaden, för att efter nyligen undergången tentamen skaka af sig dammet och fröjda sig åt munter harjagt. De medhade sin ypperiga stöfvarhynda, -Kula, som gerna gjorde sällskap, oaktadt hon, som valpat blott tre dagar förut, hade att sörja för två hoppfulla afkomlingar, hvilka blifvit lemnade vid lif. Sedan de båda jägarne hunnit fram till sin jagtmark för tillfället. släpptes Kula och fick snart opp. Efter en kort stunds dref började hon skälla ståndskall och befanns vid jägarnes framkomst arbetande på att komma under en stor sten. I förmodan att det var hare, som af någon anledning gått under: ställa nu våra jägare från sig gevären och göra sig redo att vara behjelplige id jösses framskaffande, då i en hast någonting skymtade vid stenens andra sida. Hvad var det? Jo en räf som fann för godt att aflägsna sig och försvinna. Det var fatalt att mickel kom undan. tyckte man nu, sedan han väl var borta, och ingenting annat återstod än att visa hyndan på slaget. för att få dref i gång. Det var förgäfves; hon brydde sig ej om slaget. och ville ej från stenen. Vid närmare undersökning och lyssnande hördes nu under stenen ett sakta qvidande. Här var således ett godt fynd, en räflya med en kull ungar, men som ingången var alltför trång. för att hyndan skulle kunna komma in, så funderades på något annat medel att framskaffa bytet. En smal. torr granstör anskaffas. hvarå i lilländen qvarlemnas och anskäras till tre, fyra tums längd några qvistar, och med detta redskap börjas nu arbetet under stenen. Lyssnande och uppmärksam aktar hyndan troget på hvad som företages och kan knappt stilla sin ifver, då vid beröringen med granspraggen ungarnes qvidande under stenen blir allt högljuddare och slutligen en af dem följer med ut i öppningen. För att erfara hvad hyndan möjligen ville företaga sig med ungen. lägges den samma framför henne, som genast börjar att vända och slicka lionom på alla kanter och slutar med att sakta taga honom i minnen och bära bort honom under en buske, der hon lägger sig och bjuder spenarne åt ungen. som också genast ganska riktigt begagnade sig af anbudet. De öfriga ungarne, tre till antalet, framkrafsades på samma sätt. och äfsgen dessa visade hyndan samma moderliga omvårdnad, såzom hade de varit hennes egna ungar. med hvilka hon också troligen förvexlade dem. Räfungarne voro nemligen ännu helt späda och blinda, samt antagligen vid samma åkler som hyndans egna valpar. Räfhonan. i sitt mederliga kall utträngd af den, hon väl minst väntat sig. sprang i början omkring i närheten af lyan, men sedan hon en gång blifvit observerad, ehuru något skott ej Tossades vå henne. höll hon sig på längre afstånd och uppgaf korta. hesa skrän. De fyra räfungarne hemfördes och uppammades de första åtta dagarne jemte de båda valparne: sedan dödades tre af dem och endast den fjerde, er hane, fick vara vid lif. I korthet vill jag berätta denna räfunges lefnadshistoria, som möjligen kan intressera en och annan djurvän. Uppfostrad jemte de båda valparne fattade han för Ikval pen särdeles mycken tillgifvenhet. som också af heune hesvarades och lofvade mycket för framtiden; med nunden åter lefde han ständigt på kri; sfot. Hunden, såsom den starkare, knfvade väl räfven. dock gaf sig den senare aldrig. så länge krafterna stodo honom bi. Ständigt den underliggande i striden kände han sin motståndares ömtåligaste punkter och gaf honom sådana tjufbett, att Åundeu måste släppa sitt tag, då mickel genast var på benen, för att på nytt anfalla och ånyo duka under, och så i oändlighet, tills han af matthet dignade och sträckte alla fyra fötterna från sig. Dock hände mången gång, under det han sälunda låg till ntseende haltdöd och liksom främmande för hela ycrlden. att han, om hunden kom honom för nära, med eus rpmsade upp och gaf honom ett nyp. hvarpå han i hast iirog sig undan till något ställe, dit hunden, som var tjockare och otympligare. ej kunde kommå med, Mot sin stjutmoder visade han städse all sonlig akiming och vördnad och följde henne troget. äfven på promenader ute i det fria. Tappade han någon gång tort henne, så gaf han genom ett eget hest skällande sin saknad till känna. ; . 2 18 Om dagarne var han temligen stilla samt låg då för det mesta och soft; om nätterna deremot var han ständigt i rörelse och hade då alla möjliga fyr för sig. I rummet sofvande personer — under sin spädare ålder åck han vistas inne —fingo för honom aldrig vara i frel; med deras håe. näsa, med mera, hade han särdeles mycket att bestyre, och blef han bortjagad så kom han snart åter. Mycket trakterad var han, om någon ville leka med honom. Ett ibland hans mäterstycken, som också tog sig ganska bra ut, var av han från kuschande ställning med ens, om uppslungag af en kraftig fjäder, sprang gt upp i vädret och nedstörtade på ett ställe, der han sett någon misstänkt rorelio, From på sommaren medfördes han jemte den öfriga fåmiljen till köping, och fick der till en början gå lös, Snart utkommo dock elaka rykten; hönsens autal kade, så påstod man åtningtone och kanske ej utan skal. på betänkligt itt minskats, allt sedan räfven blifvit stadsbo. För att icke vid gifva lastarenom rum, och för att så vidt möjligt vora för framtiden bevara hans geda namn och rykte. kopplades nu vår mickel och sattes i pension hos en käring, ett stycke från staden. Här trifdes han dock icke, skild från fostermodren och iekkamraterna. utan började föra ett oregerligt lif. skrika och väsnas. helst om nätterna, till stor men för den gamlas nattro. Slutligen siet han sig lös och rymde, ingen visste hvarthän. Bud härom ingick tis Staden och husbonden utkallades. för att om möjligt tillvarstaga rymmaren. Etter att hafva undersökt ter . pegar sig nu Nn uti ett närgränsasde råggärde. dit Hitven ofter all anledning tagit sin ykt. och började med bat oklig stämma locka sin mwiskab, Det dröjde icke heller länge. förr än ett egut rassel och vissa hastiga rörelser irågåkern gåfvo tillkänna, att räfven var dep, Illmarigt framtittande vid en dikeskant och med khyvyiftningar på svansen visande sin belåtenhet. tycktes han mycket väl igenkänna sin husbonde. men så fort denne närmade sig, för att fånga honom. drog han sig genast undan på vederbörligt afstånd. — Gick den förre undan. följde räfven efter. men ville på inga vilkor gifva sig fången; dertill hade frie heten blifvit honom för kär. Ömsom avancerande. ömsom retirerande, insnärjde han sig dock slutligen med kopplet. som hån ännu hade om halsen. i en buske och måste då ge eig på nåd och onåd. Som hans förra värdinna numera uppsagt stan oroliga NYTT te så fördes mickel åter till stas; och blef der inhyst i ett öp: vet yedlider, der fostermodesn och hans gamla lekkamrater. valparne, som oftast helads på honom och sökte, så godt de kunde förljulYa