med författningen och behandlat skrattet såsomå någonting revolutionärt och högförrädiskt. Det är bekant, att hr Gladstone är en allvarlig minister och uppfylld af from afsky för opassande lättfärdighet. Allvarligt stätsmanna-väsen är å Ia mode för dagen och oförenligt med skämt och Iöjen. Man känner ju att menniskor skrattatill och med på schavotten och det finns parlat ments-ledamöter -som äro till den. grad blottade på all känsla för det passande, att de till och med under den nuvarande premierministernshögtidliga regering narrat hela underhusetatt gapskratta. Det är ett otiag att vilja diskutera med så förhärdade brottslingar som hr Bernal Osborne och ännu finnes icke i underhuset något förbud mot hållandet af roliga tal. Modet är dock mången gång mäktigare än lagen och man kan välmedgifva, att det lyckats hr Gladstono, att utbreda en riktigt mörk och nedtryckande atmosfer öfver underhusets diskussioner. Hans anhängare måste emellanåt se arga och hemska ut, men på det stora hela taget måste man fritaga dem från den beskyllningen att de någonsin gjort eller begripit ett skämt. För vår generation blir det väl för evigt förborgadt hur mycket hr Gladstone måtte ha lidit när han måste hålla rådplägningar med Palmerston och sitta på ministerbänken tillsemmans med honom, med denne ädling som upplifvade politiken med sitt tokroliga skämt. Nu är dygdesamheten en vogue och lädtigheten alldeles ortvisad ur parlamentet. m regeringen är så ilsken på allt skratt, så har hon ett verksamt medel deremot uti sin hand: hon behöfver blott hädanefter ej i sina göranden och låtande gifva anledning till spott och spe. Öfverkammarherrens commnniquesinnebär äfven för pressen och publiken en vink om, att när palamentssessionen rycker närmare bör en dyster och allvarlig sinnesförfettning vara till finnandes hos hvarjom och enom. Skratt och munterhet kunna ej tålas i den park af giftträd, der hr Gladstone går fram och tillbaka med yxan i hand. — Jackson Haines. En tidning i Linz (Taes-Post) berättar något om Jackson Haines lif. an är son af en handlande i Newyork och född 1838. Redan som barn hade han mycken håg för att åka skridsko och hann till stör skicklighet deri, så att vid 18 års ålder var han ryktbar som skridskoåkare. År 1859 gjorde han första försöket att förvandla skridskoåkningen till en konstprestation, en gren af dansen, Detta blef möjligt derigenom att han hittade på att använda stålrallar i stället för skridskojern. När han uppträdde på teatern, gjorde han fullkomligt fiasco, ty han hade endast öfvat sig på jemna golf... och teatergolfvet sluttade. Han öfvade sig ytterligare två år. Så gjorde han en ny debut å Vinterträdgårdens scen, flen elegantaste i Newyork, och hade han första aftonen en lysande framgång ; andra aftonen åkte han rätt ned iorkestern samt skadade både sig sjelf och andra. Nu tycktes det vara slut med bans konstnärsbana; men ihärdig som en äkta yankee öfvade han sig, dels i att ögonbdlickligt hejda sig på stålrullarne, hvilket erfordrar en oerhörd styrka i vadmusklerna, och dels i att falla åt hvad sida som helst (för att kunna kasta sig omkull hellre än att åka ned i orkestern). Öfningen i attfalla kom honom sedan till nytta i den komiska scenen: De första fjäten på skridskobanan-, som man här ofta skrattat åt. .— Samtidigt med folkräkningen har.preussiska krigsministeriets remont-afdelning låtit företaga en allmän hästräkning i samtliga preussiska provinser, hvilken gifvit detresultatet, att i Preussen finnas 2.314,000 hästar; således 360 hästar på qvadratmilen och 97 hästar på hvarje 1000 menniskor; bland 100 hästar voro 17 föl. -— Kaffe-rep,. En insändare i Hufvudstadsbladet upplyser om härledningen af detta ord. Hvad förstås då med ett kafferep?, frågar han och svarar sjelf derpå: Jo, i gamla svenskan eller isländskan finnes ordet hrep, betecknande en samling folk af flere än fem personer. Kafferep vill således säga en samling af flere än fem ersoner, inbjudne att dricka kaffe tillsammans. Jti den gamla isländska lagen Grågås förekommer ett kapitel: Om hre sordningen. Här betyder hrep detsamma som kommun; och kapitlet handlar om kommunalordning. En laglig hrep är den, hvari äro tjugu eller flere bönder. Men de kunna äfven vara färre, om landtdagen tillåter. I hvarje hrep tillsättas fem jordegare, hvilka tilltala dem, som icke fullgöra sina skyldigheter till hrepen. De fattige, som tillhöra hrepen, böra underhållas af hrepsmännen. Ett annat kapitel handlar om hrepsreglor, der det bland annat heter, att hvar fattig skall försörjas af sin hrep! Hurudant vore det att hos oss utbyta det främmande ordet kommun emot det rent svenska ordet hrep? Då skall hvar och en lätt fatta att kafferep eller hrep icke är något annat än en kaffedrickande kommunalstämma. — En sann händelse. Under denna rubrik berättar fioska tidningen Tapio följande: I en socken i Savolaks — vi vilja kalla denna socken K. — inträffade för kort tid sedan, att eu bonde kom ill kronofogden i bäradet för att lyfta några för hans räkning af kronofogden uppburna penningar: Socknens länsman hade nemligen rejan, säsom vanligt, skickat penniogarne till kronofogden, af hvilken mannen sedan skulle få dem. Bonden inställde sig hos kronofogden, tillkänvagr hvem han var och begärde att få ut sina meel. Fogden sade sig icke behöfva sätta tillit till mannens uppgift, utan förmodade honom vara en bedragare, hvarföre bonden borde skaffa intyg öfver att han.just vore den mannen, som egde att uppbära sagde penvingar. Mannen fick gå sina färde med-oförrättadt ärende, men återkom. rätt hastigt med tvenne vitnen, som intygade att mannen icke vore någon annan än den han sagt sig vara. Men kronotogden, som icke kände vitr ena, sade sig icke kunna tro dem, utan fordrade ett tillförlitligare intyg. Hvad gjorde nu bonden? Han gick till länsmannen för att begära det intyg, som. slutligen skule ädagalägga att han hade talat sanning. Länsmannen ger åt mannen: ett skriftligt idtyg, gom han uppvisade för kronofogden. Nu hade man hatt skal att tro det den försigtige kronofogden. kunnat våga lemna panninarne åt mannen! Men ice ens ännu djertfdes onofogden afstå ifrån dem, då bonden måbända företedde ett falskt intyg. . Bonden begaf sig ånyo till läcsmannen och beksagade sig att inga intyg voro tillräckliga för den försigtige kronofogden, Hvad gjorde pu länsmannen? Han binder omkring mannens hals ett snöre och trycker på en vidfäst papperstapp sitt sigill. Mannen var sålunda ett slefvande intyga från länsmannen — Nu ändtligen blef kronofogden tvungen att erkänna riktigheten af mannens uppgift, men kunde dock icke uppfylla mani ens iord:ivgspåstäende, emedan han hace användt medlen i egna ändamål Rättelse.