eller af ärelystnad att öfverträffa sina kamrater. TI allmänhet är hela dykareyrket ingen glad lek i det kristallklara elementet, utan det är daglioen och stundligen förknippadt med stora faror. y hela viken hvimlar af hajar, och de ntebli aldrig, der de kunna vänta ett fett rof. Vid klar himmel och stilla sjö skönjer dykaren den grymme fienden redan på afstånd och har tid att rädda sig. Icke så i mulet väder, då det brutna ljuset framkallar olika reflexer i djupet. -Hafvets hyena, som skjuter fram med stor vighet och snabbhet, angriper ej på djupet, utan lägger sig på lur nära ytan. Ofta blir dykaren det glupska odjurets byte. ofta räddar han sig genom djerfhet och kallblodighet ur den nära dödsfaran. Märker han sin fiende, medan han ännu arbetar på bottnen, så lägger han sig raklång på denna och gräfver med händerna upp gyttja för att göra vattnet så grumligt som möjligt. När den grumliga vattenpelaren uppstiger, flyr hajen, och dykaren är räddad. Nästan mer än hajen fruktar dykaren en liten, blott 6 till 8 tum lång fisk, hvilken han kallar Lup6n. Denna fisk hör till akantopterygiernas eller de taggfoniga fiskarnes familj och icke blott ans fenrefben äro försedda med taggar, utan på benpansaret nära munnen har han två ta. skarpa taggar. hvilka sannolikt stå i bindelse med en giftblåsa. Han uppehåller sig bland tången och andra hafsväxter på bottnen, hvilka dykaren måste arbeta sig igenom, för att blotta musslorna, och detta gör en sammandrabbning oundviklig. Den lilla styggen lemnar ej sin skog utan motvärn; han angriper sin nakne motståndare modigt. och om det ej lyckas denne att döda honom med sitt verktyg, blir han sårad af hans gifttaggar. Den smärta, dessa styng förorsaka. skall vara förfärlig och kännas i alla kroppens leder. Det enda motgift, om det genast kan användas, är att droppa brinnande socker på såret eller, om sådant ej finns till hands, kauterisering med ett glödande kol eller fnöske. De sårade måste vanligen plågas i 48 timmar, och häftig feber åtföljer smärtorna. Det finns äfven andra djur på djupet, hvilka icke äro alldeles oskadliga, men dem dykaren betraktar med förakt, t. ex. hafsiglar och taggiga rockor och ofantliga sepier, hvilka trott fångarmarnes mjukhet besitta icke liten muskelstyrka. Han förstår att hålla dem från lifvet på sig och seglar. så snart solen står några grader vester om zenith, lastad med musslor, tilllägerplatsen. Nu begynner det egentliga affärslifvet, marknaden. Hvarje dykare för dagens skörd fram till entreprenörens eller, såsom de också kallahonom, patronens eller guvernörens hus eller tält. Musselhögarne delas efter ögonmått i två lika delar, af hvilka den ena tillhör entreprenören, den andra dykaren. Den sistnämnde öppnar musslorna med en knif. och de perlor. som finnas i entreö art, tillhöra denne mot ett konvenvilket redan förut vid uppgörelsen otten bestämts i klump. Ingen annan a dessa perlor; med dem betäckas förskotten och de sedermera gjorda skulderna. Perlorna i dykarens apparat tillhöra honom, men entreprenören har alltid förköpsrätt enligt gammal plägsed, hvilket strängtiakttages. Handeln sker genast och mot reda penningar; men ervid anlitas allt slags list och knep. allt slags kinneri. Naturligtvis kan i stället för penningar byteshandel också ske i tyger, lifsmedel och dylikt, och om de första förskotten äro godtgjorda. kunna nya lån erhållas. Men från det gamla bruket, att entreprenören ensam har rättighet att handla med dykarne afviker man på intet sätt, ja. han tål icke en gång i lägret några andra personer, som möjligen kunde spekuera på perluppköp eller upplysa dykarne. som icke ha något begrepp om perlornas klassifikation eller verkliga värde. Naturligtvis utebli icke tvister vid denna handel, och för att slita dem utses af kuststädernas kommunalmyndigheter gem mt en domare. hvilken under fisketiden har sin bostad på någon af Armadgsöarne och summariskt afdömer tvistefrågorna. Sluga sällar saknas icke bland dykarne, hvilka veta att stå på sitt eget bästa och blott mot reda enningar göra sina försäljningar. Men derföre förstå de sig dock icke på att spara ihop ett litet kapital, utan vinsten, uppginge den också till hundratals dollars, rumlas genast upp med kamraterna. Kalasande och dryckeslag, hasardspel och dans fortfara. till dess sista slanten slösats bort. Men det ligger just i entreprenörens intresse och önskan, att dykarne aldrig skola omma ur skulden och att han skall bli af med na varulager till höga priser. De skulder, som ej äro betalade till säsongens slut, ålägga gäldenären förpligtelse att nästa år fortfara med arbetet i samma affär, så framt han icke uppgör öfverenskommelse med en annan entreprenör att betala skulden, hvartill dock erfordras den förste borgenärens samtycke. I början af Oktober månad blir vattnet på djuet så kallt, att dykaren icke längre kan arbeta. erföre är sedan gammalt den hel. Francisci dag (den 4 Okt.) bestämd för uppbrott ur lägret. Entreprenören packar in sina förråd och alla tomma renslar. hvilka för sin perlemor ega värde och utan afgift enligt bruket tillfalla honom. Återresan sker först till utrustningshamnarne; men hufvudmarknaden för perlorna är La Paz, der affärerna i åratal bedrifvits af europeiska hus, företrädesvis tyska. Tidningen Neder Kalifornien, som utkommer i La Paz. meddelar följande statistiska uppgifter om 1870 års perlfiske: De expeditioner, som ingo ut, voro 11 med 581 dykare; det största öretaget, Hidalgo komp:s i La Paz, hade 227 dykare. det minsta blott 17. Sammanlagda värdet af perlor uppgick till 62.000 dollars; dertill komma ytterligare 25.500 dollars för 10.200 centner musslor å 2!. dollars pr centner. Inalles 88,100 dollars inkomst af fisket.