Nu börjar? arbetet med?förbindningar, amputationer, annoteringar m, m., somt räckte tilllångt fram på morgonen. På förmiddagen fick jag ordres att jemte en at kamraterna till häst fara öfver bataljfältet för att undersöka, huruvida der ännu funnes några sårade, som under nattens mörker ej blifvit uppsamlade. Det var en sorglig syn, vi der finge skåda. Öiverallt döda. De fleste påträffades utsträckta på rygg, men många lågo äfven framstupa. Några bibehöllo ännu den ställning i hvilken döden träffat dem med höjda vapen, såsom vore de i begrepp att stöta till tn fiende eller att afskjuta sina gevär. Det var en klar solig höstdag, och den stillhet som herrskade öfverallt var både rörande och högtidlig. Den sköna blåa himlen öfver oss bildade en sällsam kontrast mot den jord, på hvilken vi stodo, vanhelgad och besudlad som den var af menskligt våld och menskliga passioner — allt lemnade oändligt rika ämnen till allvarliga och vemodiga betraktelser. Man var just sysselsatt med att jorda de döde. Det var i synnerhet bairare. som voro sysselsatta med detta sorgliga arbete. Liken voro lagda i dubbla rader, 6 å 8 i hvarje, vänner och fiender om hvarandra. Döden utjemnar ju allt. Många voro på det förfärligaste sätt stympade: en hade fått hufvudet afslitet, en annans hufvud var krossadt och åter en annan hade underlifvet uppslitet i ett gapande sår, och hvarigenom inelfvorna hängde ut: med ett ord. det var en förstöring af det vidunderligaste slag, sådan man aldrig kan få se den annat än på ett slagfält, der de moderna förstörelseverktygen öfvat sin ohyggliga verksamhet. En graf gräfdes, endast ett par mötres djup, de döda kastades dit om hvarandra och betäcktes med litet jord, hvareitter möjligen en prest, om någon sådan fanns tillstädes, yttrade några allvarliga ord — och dermed var hela ceremonien slutad. Oaktadt vårt ifriga sökande kunde vi ej finna några sårade, då vi-fingo se en hop uhlaner komma sprängande öfver fältet. Vi redo dem till mötes och på deras uttalade förmodan, att vi möjligen kunde finna några ännu lefvande åt Bois de Garonne till, der striden de rasat, begåfvo vi oss genast dit. Vid den syn, som här yppade sig, kunde jag, i trots af allt hvad jag nyss förut skådat, ej undgå att gripas af en häftig rörelse af rysning. Längs hela vä gen, som genom denna skog leder till Illy, lågo hoptals med lik af fransmän, mest afrikarske jägare, och af bairare, äfvensom högar af kepys, vapen, kaskar m. m., hvilket tillsammans bildade riktiga barridrer på båda sidorna af vägen. Men vi kunde ej heller här upptäcka några sårade. Slutligen) efter ett omsorgsfullt letande i skogssnåren, påträffade vi fem fransmän, hvilka voro nästan förblödda, och som här tillbragt en förfärlig natt, då endast stormens tjut svarat på deras jämmer. Snart anlände pä vär reqvisition en vagn, som förde dem till Sedan — efter hvad jag sedan fick veta, dogo tre af dem snart i stelkramp, den fjerde dog i hospitalsros och endast en kom sig åter. å allt vidare sökande måste synas oss fullkomligt gagulöst, redo vi tillbaka till Remilly. (Forts.