bevisas, om vid noggrannt öfverslag betin-l, nes, att 1871 lemnat större arktal välgjordt arbete, än 1870. Bristen på den poesi, 1 som är en stormakt i folkets lif, skulle vara l! lika stor i alla fall. Spörja vi då, om enl! sådan brist förefinnes, så lemnas svaret följ b aktligen icke af den nutida produktionen, ! Men derför behöfver det visst icke bli nedslående: vårt folk eger en poesi, som utgör det efter en lång, skiftesrik och handlings diger lefnadsbana omsider framsprungna fullmognade uttrycket af dess nationalitet, dess anda och lif, i hvilket det känner igen och förstår sig sjelft; vi ega Tegnör och hans store samtida, i dem ega vi både Mose och profeterne; lyssnar man till dem, är det likgiltigt hvad dagen bjuder. Härmed vilja vi ej halva page, att vår nutidspoosi är absolut batydelselös, blott att hon intet betyder i det afssands, hvaron här ofvan talets. Fallt klart och noggrannt ba2stämms hennes uppgift och inflytelse, skall man törst då förmå, om och när en ny Tegnår framträder, hvilken åter samlar til ett helt hvad under lång tid förbaredts och i solljuset af den verkligt store skaldens skapande kraft bringar det till mogaad, hvilken för sitt tidshvarf blir den epokgörande höjd-. puskten af folkets odling och falländar regaltatet af kanske seklers ansträngningar och kamg. Tills vidare kunna vi endast i allmänhet, med stöd af literärhistoriska ana-! logier, avgifva hvad den innevarande öfver-! gängs-tidrymdens vitterhet betyder, hur den t. ex. bidrager till språkmaterielets utdaning och andra underordnade ändamål, som ej kunna komma i betraktande, när det är fråga om, hvad nationen eger af poetiska skatter, att i sin fortgående odjing lafva utaf och göra frokibärande: spörjes derom, då få vi vända blicken tillbaka till det tidskifte, som bär Tegob:s namn. Öm nu denna, i vår tanke, ostridiga sanniog till den grad misskännes, att man visar folket att i de märglösa alstren af våra daars poetiska interregnum söka sia Mimers ruun, då torde ett tvifvel vara berättigadt,! att betydelsen af den Tegnörska poesien öf-1 ver allt är rätt fattad och inssdd. Den som tor, att det blanka postiska skiljemyntet från senare Åron, so nog kan ha sin nyttiga användning, är ett kapital att andligen lefva l å, den har visserligen ej förstått, vad den Kegaörska poesiens oattömliga guldgruva är och hvad den Guger till, och är det så, ka. det ju ock förmodas, att dessa skatter ej heller rätt begagnas; till samma entagende komma vi från en annan utgångspunkt. Att svensk litteratarhistoria på senare tider plifvit ett lätoämne iskolora2, torde väl anses för ett ej oväsentligt framsteg, men förafaller oss dock tvetydigt, och det af tvenne skäl. åone å det skede af stadiam och undervisairg, dor detta läroämne inträder, vore biott flitig läsning, ej af valda stycken från hundra håll, utan af någea mycket få af de störste författarne, vida lämpligare med häasyn till de undervisades ståndpunkt, Meningen skulle väl dock vera att låta dem tränga in i hofvudförfattarnes verk och dermed i det avenska språkets anda och till dea svenska dik-j tens kärna: födelseoch dödsår och titlar m. m. äro då onyttigt kram. Men äfven på ett högre stadium, der egentlig jiterärbistorisk undervisnicg kunde tjenligare börja, förefaller I det osäkert, hvad gage den, såsom söndrad från fäderneslandets allmäsna historie, må kucna medföra. Msn känner infallet, att historien kunds vars ganska bra, om man blett lärde något af den. Detskall befinnas ej sakna all grana, OM Man tänker på den sedvanliga, chistoriska sp.ttringen af historiens innehåll i politisk, literatur-, kopst-. och kyrkohigioria 0. 8 V. hvilka så skiljas från hvarandra, som om de särskilda områdena och formerna för folkens och mensklighetens verksmhet ej vore lemmar i ett helt, utan fallkomligt fristående och af hvarandra obereende, så som om odlingens fortgång sönder fölle i flere floddalar, inbördes skilda genom oöfverstigliga bergskedjor. Det är, för att välja ett exempel, i sammanhang med hela vår inre utveckling sedan 1809 som den Tegnårska poesien bör betraktas, om den skall framstå i sin rätta dager, och det är först på detta sätt, som de egentligt literärhistoriska detaljerna få något värde. Det länder ungdomen till ingen nytta, om man än uottömmer den estetiska terminologiens alla tillSagar, för att i en särekild literärhistorisk undervisning beskrifva Tegners alla förträffligheter. Men tag med denna hufvadfaktor i den svenska nationens kultur såsom ett i taflan af denna samma kultars öden i dess nyaste tidehvarf, så blir förhållandet ett annat, Genom det förra förfarandet meddelar man strödda notiser, som kunna vara rätt artiga att minnas, så länge man förmår, men 28om, lemnade utan sams ar ef folkets sträfband med öfriga yttringar Å vanden och samhällets frawätskridande, i sjelfva verket blifva tämligen tommå, pförstådda och värdelösa. Genom det senare åter, genom att bänföra allt, som skall ingå i en historisk undervisning, till den gemensamma synpunkten af hela den nationella odlingens fortgång, hvari vitterheten är ett lik2 väl som statsskicket eft annal moment, får man i betraktelsen ett semmanhang, der ljuset, fallande ofvanifrån, ställer hvarje enskildhet i rätt dager, samt låter hufvedsak förblifva hvad den är och anvisar åt bissk dess behöriga rum. Denna inzelse om vigten att ej skilja, hvad naturligen hör samman, , gäller för öfrigt ej blott undervisningen. Åtven en och annan literärbistoriker och kritiker kunde tiiläfvestyrs till någon bätnad lägga den på hjertat. Så snart man betraktar de veridshistoriska skaldernas verk såsom stora kulturhistoriska fakta, bortbiåses den ömkiiga kritik, som bråkar om Shakespeares ordlekar, mästrar Tegcets bilder eller gör skrifboks-rättelser i Oehlenschlxegers Nordens Groder.. Hvarje sådan kritik, om den nemliger vill gifva sig ut för någonting vigtigt och väsentligt, blir då endast ett så stort missförstånd, att den och det kosppt längre äro möjliga. Å andra sidan skall det, atminstona för närvarsnde mycket vanliga, öivetskattandet af en efterklengsperiods frambriner stäljar så snart An hänför de enskilda företeelserna under de stora synjunkför, hvilka icke angifvas ef en exkioaiv literärrhistorisk, utan äv er allmän kultur-histeerärsD18t05158: VC tan 2å svårligen falla