öppet att alltid förvärfvå något, och den, som intet vet, kan förvörfva tig åtminstone något vetande, hvarigenom han blifver bättre och gtarkare. Det finnes ett påstående, som man ofta hör från den fattiges läppar, nemligen att de rike välta si i guld och han uttrycker gerna sin harm deröfver. Hvad vill det då säga att välta sig i guld? B-klagligtvis finnas menniskor som äfterdådigt förslösa sina egodelar, men om dom vill jag icke tala, då deras antal dessutom är jemförelsevis obetydligt ; att den rike på ett förnuftigt rätt gagnar sig af de många tillfällen, gom stå honom till buds att tillfredssälla sina lefnadsbehof, bör väl icke gerna kunna upptåcka hans medmenniBkors harm. Man får ej förglömma, att dessa kaitaler äfven bafva sin roll att spela och att de icke bildats af sig sjelfva. Vi sågo häromdagen, då vi sysselsatte oss med den så kallade sociala pyramiden, huru de små kapitalen, hvilka just äro de, som gifva samhället fasthet och styrka, kunna förkofrazs och växa till, utan att åerför med nödvändighet de stora måste Omintetgöras.. Den stora förmögenheten har sin särskilda upp-; gift, gom icke tillkommer den ringa, och det är att spekulera. Det är medelst den, arbetet hålles i jemnvigt, och den är nödvändig för den större industrien. Hvad beträffar de njutningar, kapitalet kan bereda, är det onekligen angenämt att vara i tillfälle att förskaffa sig dem och då de, med sans och måtta efterstrafvade, endast taga i anspråk en jemförelsevis ringa del af det menskliga goda, har man ej rätt att fördöma dem. Det lefde för några år sedan i Newyork en person, som var den rikaste, jag hört omtalas. Han hette Astor och var en tysk instrumentmakaregesäll, som öfverflyttat först till England och sedemera till Amerika. Under sin största rikedomstid ansågs han ega 300 millioner rdr svenskt, hvilka afkastade omkring 50,000 rår dagligen. Han skulle väl då kunna sägas välta sig i guld. Men han gjorde icke så, utan var snarare en snål och egennyttig gubbe. När man frågade honom, hvad han egentligen hade för gagn af all sin rikedom, svarade han: jag har föda, husrum och kläder, det har jag bra, men för resten ingenting annat. Och hvad behöfde ban väl mera? Ingen menniska kan äta upp en hel rikedom eller belasta sig med kläder eller lyx utöfver en viss gräns. Det öfriga a sin egendom kan hon deremot använda till det allmännas och till enskilda medmenniskors bästa. Så gjorde ock Astor, och han har derföre efterlem nat ett ärofu!lt minne. Han lät bland annat inrätta ett bibliotek för de fattige, hvilket kostade 20 millioner rdr. Vid sin död hade han bortskänkt största delen af sin rikedom, kanske icke så mycket af behof att vara välgörande, som derför att han på något sätt måste använda sina skatter, Då sålunda lyxen, förnuftigt njuten, 27 gt iirån fördömlig, finnes det dock en sorts lyxförbrukning, som till menniskorpas fördel väl tålde någon inskränkning. Jag vil icke dermed hafva sagt, att det skulle vara en vinst, om det dyrbarare och floare lefnadssättet med ens heit och hållet försvupze och dertill finnes ej heller någon anledning, så snart det icke kan förnekas, att denna lyx har sin stora betydelse för bildningens bibehållande och tillväxt, likasom den ock har en viss grad af välgörande inverkan på arbetet, men det finnes ett slag af lyx, som jag vill bafva helt och hållet utdömd, och det är den oförnuftiga. Det är ock derföre jag med förargelse funnit, huru äfven skriftställare inom den ekonomiska vetenskapen sökt försvara sådan lyx, dervid anförande såsom skäl det helsozamma inflytande, den skulle utöfva på arbetet. För riktigheten af denna åsigt har man till och med åberopat så hög auktoritet som de Napoleon den tredjes regeringsåtgärder, då han bestämde, att embatsmännens löner skulle ökas, med vilkor att de lefde upp dem, för att derigenom bereda de fattiga arbetsförtjenst. ÅAfven hos oss hör man understundom sådana åsigter uttalas, som den, att det är väl, att den rike slösar med sin egendom, emedan penvingarne då strömma genom den fattiges händer. Det är sannt, att derigenom en mångd händer sättas i rörelse och att en hel hop tjenster förbrukas, hvarför godtgörelse lemnas, men på hvad sätt? Jo, på det sättet, att dessa arbetskrafter och tjenster undandragas den nyttiga verksamheten. Deo som på en maskeradbål går omkring och serverar lemonad, förtjenar visserligen sin aflöning lika väl som hvarje anran arbetare, men huru annorlunda skulle icke resultatet af hans arbete gestalta sig, om han i stället till sina medmenniskors bästa frambringade något verkligt nyttigt? För hvarje par glacehandskar, som förbrukas, uteslutes icke allenast möjligheten l att för samma medel köpa någonting nyttigt, utan der rent af försvinner ett värde. BSe vi till, huru Get förhåller sig med resterna af det förbrukade, skola vi finna, att nödvändighetsartikeln, äfven gedan den blifvit förbrukad, bar ett visst värde, lyxartikeln deremot icke. Jemförz t. e Å en trasig strumpfot med en utsliten sidensko, en fattig sjömans dåliga kavaj med den praktfuila belkläd nicgen, och lyxens rätta värde är lått funnet. Så får förhäller det sig med lyxen, och jag har i förbigående vidröra äfven det ämnet; jul lyx, desto mera nyttiga saker, ju mindre antal slopade valklädningar, desto flera sjömans.kavajor. På det sättet blifva samhällena demokratiska, att den mindre och förnuftigare lyxen och veqvämligheten kommer en större anpart af samhället till godo. Det är en vacker betydelse hos demokratien, at: den utjsmnar icke allensst lifvets tiwjiga goda, utan äfven dess ädlaste förmögenaueter, sedlighet och god vilja. Genom den utbredes sedlighetens frukter från toppen af sambällsträdet ända till dess rot och medför rik välsignelse åt alla. Hsar och en vet då med sig, att han kan blifva något bättre än hvad han är, kan förvärfva äanu flera kunskarer än kan redan besitter, med ett ord blifva en allt sedligare och fullkomligare menniska, utan att det derför är tänkbart, att alla skola bli va menskliga storheter. Det kapital, som förlägger sådan utveckling, är en kraftfull vilja, och biott den, som icke vill något och till följd deraf ingepting vet och ingenting eger, kan sägas vara fallkomligt utfattig. Och nu har jag sagt ungefärligen hvad jag har att säga, icke så menadt, som skulle dessa ämnen icke gifva anledniog till ännu många samtal, jag är tillfredsställd med hvad jag här haft tillfsl!e uttala. Det har undez dessa timmar varit mig en stor glädje att finna, huru mina föredrag med uppmärksamhet och deltagande följts icke blott af dussineller tjogtal utan af hundradetal och jag hoppas, att de dragit någon nysta af mina ord. Det har icke varit mig mindre kärt, och jag nttrycker derför min stora förbindelse, att några af hufvudstadens tidningar visat dessa anspråkslösa föredrag den vvåntade uppmärksamhet att så återgiiva mina ord att de kunnat gå till många tusende. Amnet är, som sagdt, på långt när icke uttömdt med hvad jag här framställt; den ekonomiska vetenskapen innehåiler en sådan mängd af stora och öfverraskande sanningar, att jag skulle vara frestad fortsätta dessa samtal nära nog i åratal, och Gnd skall veta huru gerna jag önskade det, ty så kärt har det varit mig detta tillfälle att tala till kända och okända om de saker, som ligga mig så mycket om bjertat. Inom den begränsning, jag mäst gifva mina ord, hoppas jag dock funnits mycket, som kan vara till nytta att veta och om jag nu under dessa stunder lyckats utkasta något sådant tankefrö, som kan gifva anledring till vidare eftersinnande och föra den kunekapsälskande till en riktig insigt om de samhälleliga företeelserna, samt dessutom kan smickra mig med den förboppningen, att dessa samtal hafva i något sinne qvarlemnat ett angenämt minne, då kan jag säga, att den obetydliga möda, jag på dem nedlagt, verkligen är mer än furstligt belönad. FRE Huru Björnstjerne Björnson blef skald.