Mi NH fängslat har: Med blommor i sitt mörka hår, I enkel, snöhvit drägt, hon står Ännu för minnet qvar. I detta isens land, hvar fanns Det svarta ögonpar, hvars glans År ljuf och — är dock eld: Som blixtrar utaf ömhet än, Och brinner utaf vrede sen, Af vrede, blott förställd? Hvar fanns de mörka lockars natt Med rosen vårdslöst deri. satt? Och hvar den lätta fot, Som sväfvar öfver jen fram, Och böjer knappt en blommas stam, Som svigtar på sin rot ? O! döttrar af mitt fosterland, Vid Dauros blomsterströdda strand, Er varma, mörka hy. Jag byter ej mot rosig kind, Som smeks af nordens kalla vind, Och bleknar likt dess sky. Du stilla flod med bölja klar, Som öfver gula sanden far, Xenil, 0 hör min bön! Mitt hbjertas bön, att på din strand Få dö — dö i mitt fosterland — Då vore döden skön! — Dikter af Albert Gellerstedt. (Stockholm, Iwar Heggström). Den författare, som här med bortlagd anonymitet för första gången framträder inför allmänheten, har för sin diktning just ej valt något vidsträckt område, men rör sig inom sin sfer med ganska utpräglad individnalitet. Helst begagnar han ett slags allegorisk form, någon genomförd bild från naturens rike, för att i ett stycke af vanligen blott några få strofer inlägga en ädelt manlig käusla eller en djup tanke, sådan som denna: Samvetsfråga. Gick en qväll i djupa sko; Såg, ju pakogro föran tån Desto mera smärt och qvistfri Upp mot solig rymd hon går. Kom helt plötsligt i mitt sinne Denna sorgsna fråga då: Vid all trängsel här han pröfvat, : Höjde sig min ande så? En melankolisk grundton är genomgående för alla dessa älskliga små dikter, men de verka dock på läsaren stärkande och höjande. De äro originella och likväl posökta, de bära vitne om mycken reflexion och äro dock djupt poetiska. Det lilla häftet framträder i en ntsökt vacker utstyrsel. — Hermione. — Sorgspel. Af förf. till I Roms och Den fredlösen. (Stocklioka, Adolf Bonnier.) Det kan synas djerft att för.ett om icke just förstlingsförsök, så åtminstone nägonting Vitt. välja ett så betydande ämne som en dramatisk teckning af Greklands underkafvelse under Filip af Macedonien, och låta Demosthenes, Aischines, Kreon m. fl. uppträda, allt detta i de grekiske tragediförfattarnes versmått. Att sätta nilt mål högt bör dock ej vara något förkastligt, och man må lyckönska den unge författaren att hsfva utfört den svåra Nr så som han gjort. På scsnen skulle kansko ej detta sorgspel rätt väl passa, men läsarens fantasi följer med nöje de skiftande bilderna, valda med god urskilning och framställda i en klar och vacker diktion, vitnande om studium af antiken och stundom mäktig af en verklig lyftning, verkligt patos, såsom t. ex. i dessa Demosthenes tillagda ord: När i en framtid sea en främling vandrar Uppå Ilissos gröna strand och ser Athenas sekelgamla oleastrar Bland grus och spillror skjuta rötter ned, Och sunvan ifrån hafvet sorgligt sjunger Ivunder deras kronors gröna hvalf, DA skall den tyda vindens tysta klagan: Här stod en gång Athenai i sin glans, Nu ligger det begrafvet uti mull — Athenare det sälde åt barbaren. Ötver hufrud taget må det lilla dramat betraktas som en af de intressantare företoelsern3s inom jullitteraturen, bebådande en författare, som troligen framdeles med mycken framgång skall låta höra af sig. — Ett besök 4 Japan och Kina jemte bilder från vägen dit öfver Goda Hoppsudden, Bourbon, Nya Kaledonien, Manilla och Kokinkina. Anteckningar och minnen från en treårig tjenstcröring i franska flottan af Anton Beckström. Med 63 illustrationer i stentryck och träsnitt. (Stockholm, Alb. Bonnier.) Den utförliga titeln å denna bok anger redan temligen fulistänligt de ämnen, om hvilka den handlar. Stilea är flärdfri och rask, såsom det egnar och snstår en sjöman. Särdeles intressanta äro de kapitel, som handla om Nya Caledonien, scener ur nybyggare-lifvet der, skildringen ar strider emellan infödingar inbördes samt emellan kanaker och kolonister, samt redogöreken för expeditioner till det inre af ön. Det är märkligt att se, hvilket raskt och hurtigt slägte europeiska afkomliogar det är, som växer opp i dessa aflägsna trakter; då dessa kolonister ständigt äro omgifoa af äfventyr och faror, utvecklas hos dem viljekraft, rädighet och orubblig sinnesnärvaro; till och ned qvinnor och barn utveckla dessa egenskiper I hög grad, på samma gång de bibehålla enzopsiska seder och äro delaktiga af eutcpåsk bildning. Utan tvifvel ntföras i desss aflägsna akter många bedrifter och handlingar af det mest storartade bjeltemod, som verden aldrig erfar, men som, om de vore utförd: i Europa, skulle i ntförliga skildringar bevams åt efterverlden och bli föremål för skaldernas qväden. De underrättelser, som meddelas från Japan, innehålla äfven mycket, som är af intresse äfven för den, som förat läst reseskildrisgar från detta land; ty det är ändock alltid angenämare att läsa beskrifningar af främmaade saker och ting, då dat är svsnska ögon, som skådat dem och då en svensk uppfattning göres gällande. Biken är ståtligt utstyrd och försedd med et; mäkta stort avtal illustrationer, som i allmänhet äro ganska iniressanta och väl utförda — Den husliga härden. Kemien populärt tilllämpad på vår dagliga ekonomi af W. Baer. Svensk bearbetning Herm. Heffaer. Med 44 träsnitt. (Stockhalm, Sigfrid Flodin.) Ke-? mien börjar allt mer och mer göra sig direkt gällande såsom rådgifvare vid den hosliga härden: kokböcker, i hvilka denas vatenskap tages till utgångspunkt vid bedömandet af den ena eller andra rättens lämplighet peh rätternss inverkan på hvarandra, börja s) dagen; populära skrifter utgifvas om laftvexlirzen i våra rum, om tvättning och fläckars uttagande, allt med kemien till grundval, och vi äro öfvertygade att denna för såväl barnkaromsren som köket lika vigtiga vetenskap snart 008 skall komma att åtminstone i sina elementära grunddrag ingä såsom ett af de vigtigaste läroämnena vid den unga qvinnans uppfostran. — Nu föreliggande arbete tillhör de böcker, som borde finnas och rådfrågas i hvarje väl erdnadt hem. Vi ekola i korthet genomgå de särskilda kepitlens inaehåll. Det första handlar om Inften och dees beståndsdelsr, om växterna såsom loftrenare m. m. Författaren talar utförligt om den hittills vid boningshusens uppförande alls icke insedda nödvändigheten af ventileringsapparater. Beklädandet af våra väggar med tapeter inskränker dock der naturliga ventilationen, och statistiken har redan visat, att flera menniskor gjnkna i tapetserade rum än i sådana, som icke äro det. Vid talet om rammens målande förnekar förf. på det bestämdaste det på senare tiden så ofta om-m Bie Rd s a lä 8 b h m ro all pe ra ta da hå mi ak Bl pi lig dej Hu töl talade skadliga inflytande de gröna tapoterna