förflatnså veckan, och riksdalersbidragen dugg: ganska tätt. Man må dock ej föreställa si; att det erforderliga, d. v. s. af högskoleföre. ningen såsom erforderligt ansedda, beloopet ännu är samladt. Ännu behöfvas många riksdalersbidrag och skulle någon utgift före jal kunna inknappas, så är den mycket välkommen till högskolefonden. Icke vilja vi förleda en öm make att konssla på julklaparne till: frun, ej heller ötvertala frun att lifva snål på sefirgarn, silke, perlor och stramalj eller i hvilka andra materialier den äktenskapliga tillgifvenheten till jul uppenbarar sig och framför allt vilja vi icke hafva på värt samvete att beröfva de små en enda leksak, men om, vi säga endast om, en rik daler blir öfver (det kunde ja hända, fastän det just icke är troligt), så går det ji an att skänka den till högskolsfonden. fon riksdalern faller som ett godt frö i god jord, och de små skola, när de, en gång blifvit stora, tacka er derför. Ursäkta uppmaningen! Vi vets nog att den är mindre på sin plats så här nyss före jul och att man skall svara css: Eiter jal vilja vi se till hvad som kan göras. —— — Efter jul heter på latina post festum, ordagrann öfversättning. Men hvad säges om Kjökkenmöddingen på Björkö? Om vi hade hatt tid för de många julbestyren att sysselsätta våra tankar med kandidat Stolpes, den lyckliga upptäckarens, stora hög på nyssnämnde ö, skulle vi nog deråt hafva eguat åtskilliga fanderingar. Att det verkligen är en äkta och veritabel Kjökkenmöddinge är ja ganska möjligt. Man har alltså haft vågot att äta i forna dagar på Björkö, och af den omständigheten kan man ieda sig till mycket annat, som står i väsentligt sammavhang med vår kultarhistoria. Efter jul skola vi tänka på det der. En dag i en mycket aflägsen framtid, alltså långt efter julen 1871, hittar en fornforakare på en ofantlig Kjökkenmödding, på den plats, der någon af Stockbolms förnämsta restaurationer nu stå, omöjligt att bestämma om det varit der det historiskt ryktbara Hötel Rydberg stått ellar der det från szenare hälften af nittonde ärhundradet si bekantas Hötel Kung Carlo kanske var belöget. Man skrider till en noggrana undersökning af fyndet, observerar lemningarne af kökskärl och porslin, såväl Rörstrands som Gustafsbergs bästa modeller, och är nog lycklig att hitta äfven åtskilliga ben af djur och mycket annat som hör. eller hört till köksdepartementet. Hvilken skatt! e lärda arkeologerna äro utom sig af förtjusning. Man ingår i de noggrannasts forskningar och kommer till de intressantaste resultat i afseende på förfådrens lefnadssätt. A! benen ser men, til sin stora förvåning, att hvarken bäst, hand eler katt då änna förtärdes, och derötver skrifvas många lärda afhandlingar. Man fiocer dessutom af några märken i becen att man på den gamla tiden ännu begagnade sig at knif och har straxt deraf en hbel kulturbild färdig öfver det i foratidens natt existerande slägte, som intozo sina måltider på Rydberg eller Kong Carl. Så konstruerar man sig ea ungefärlig föreställning omlokalerna, der dessa måltider hållits, och om samspråket, som lifvat måltiderna, ty till allt sådant kan man verkligen komms endast genom att gräfva i en gammal Kjökkenmödding.. Mean vi trotsa det kom-j mande slägtet att dock kunna göra sig ea föreställning om den eleganta komtort och den komfortabla elegans, som utmärker t. ex. Hötel Kang Carls nya rostsnration i våra dagar. Nog kaouns vi någorlunda begripa hura det såg ut på Björkö, när man der höll da kalas, hvilkas lemningar nu påhittats, men ett kommanda slägte skail aldrig kuona fatta att man i vår tid verkligen hade så ator elogans. Doat är visst möjligt ati man gör 0388 något så när rättvisa; full sådan kan dock icka påräknas. Ar vår tid t. ex. benägen att göra ful rättvisa åt den skandinaviska fornmusikens tonverktyg? Hvad visste vi derom, i fall direktör Södling icke gjort sig besvär att derom undervisa ett okunnigt slägte och i fall br Hammer ej släppt till något af sion (i samlingar för att illastrera hr Södlängs fria föredrag i den förflutna veckan? Forntidsmusiken är oss mycket obegripligare än framtidsmusiken eller var det åtminstone ända till dess hr Södling framträdde. Och likväl har musiken i verlden gått ut från norden! Hvera hade väl tänkt derpå förut? Hrartenda stråkinstrument förskrifvar sig från värt Skandinavien, fastän vi förlorat namnet på instramentmakarsa. Och blås-, knäppoch slaginstramenten sedan! Alia komma dehärfrån, kanske till och med det ättasträngade li blåsinstrumentet., om hvilket, exligt hvad vi minnas från vår symasttid, en ung studerande hade att förmäla, när vi öfversatte Davids psalm från urspråket. Ionan vi lemna det musikaliska området, dit vi visserligen kommo från en Kjökkenmödding,, mea som alltid är lika iotressant, ntgångspunkten må vara hvilken som helst, så kate vi berätta stt vi hört det professor Wilhelmy, den store violisten, skrifvit ett bref i: hit med uttryckande al sin belåtenhet med överige och synnerligen Stockholm. Han har pekså orsak, ty förutom det kolossala bifall kan här, med rätta, väckte och som kan vara angenämt äfvea för en stor koöstnär, erhöll han också hertigens af Östergötland medalj i guld, mosikaliska akademiens minnesmedalj i gilfver, Wasgorden 0. s. v. samt blir otvifvelsktigt snart invald till lädamot af akade-t, men, liksom hav redan uader sitt vistande här upptogs till medlem af det lysande sällskapet P. B. Professor W. skali hafva yttrat, att han satte den dekorationen mycket högt och ämnade bära den lilla tratten under sina vu snart inträffande konstresor i Orienton. Att dekorationea vinner bifall hos öster-s ländiogarne lärer väl ej kunna betviflss. Sannolikt få vi hit en hel mängd turkar, som önska att blifva riddare af tratten. Man får väl se om de hafva bättre tar än kalmuckerna. För närvarande bar man icke tid att täcka