hvad. vi. prata? En betjents första dygd, har ja äng sagt dig, är att aldrig hafva ögon någonting annat än sin herres kläder och. al VE öron för avnat än hans befallbingar. Kom ikäg det, och fort till säPTE började spån kappsäck ag började spänna upp kappsäcken. Icke så säkert, att det värsta är öfverstökadt ännu, förklarade i detsamma herr Hvide, som ställt sig bakom ena fönstergardioen för att åse kammarjunkarens. återfärd till bersån, Torde allt restera ett och annat äsnu, Se der kommer hennes råd och... och... Han tystnade och fick ett så dumt och kuriöst uttryck i sitt vackra, hyggliga ansigte, att jag släppte kappsäcksremmarne, för att titta på honom, undrande hvad i all verlden som kommit åt horom. Får väl-se på hennes nåd då, muttrade hert Thorbjörn och spatserade till ett fönster, under det att herr Gröne ilade till ett auvnat. såbja, ståtlig hållniog; men för tusan... en sådan uppenbarelse... en sådan växt... en sådan gång... Det borde växa upp blommor efter hvarje hennes steg! Hved för slag., sade herr Hvide med ett något. tvunget. skratt. ceb fortfarande färg öfver panna och kinder, skulle det växa upp blommor under-den der bastanta fruntimmerepersonen? Det var f-n till blommor, som skulle kunna det. Prat, ser du inte den andra, den hvitar, återtog herr Thorbjörn, ruggande upp sitt hår och stirrande, så ati han kom att sa ut på sitt allrå besynnerligaste sätt. En förtrollande anblick. Jag vet inte, hvad det är i den? Nag at stjernljag och solekimmer tillhopasmält. Se, hon skrattar. Ett leende af äkta perlor! s Åbja, medgaf herr Hvide; men jag ser