SA Org EE VF NUEMU SUM I BAL GILVU Siöjdskolans stora hörsal sin tredje förels yjPing rörande arbetet och dermed samma sr hängande frågor inför en intresserad, om i vå i8ke fullt så talrik poblik som vid de tven i föregående tillfällen, då hr Bergstedt förelä ra ! Samma ämne Talaren hann denna går tt ) 22T28t beröra begreppet arbetslön, vilkoren f J. denssmmas fördelning m. m. och tillkännag derför sin afsigt vera att nästkommande on . Idag vid samma tid och på samma stäl ,. fortgå i sina betraktelser öfver det förelag ämnet. Stenografiskt upptecknadt, hade föredrag följande lydelse: n Jag bar vid tvenne föregående tillfällen sö visa, huru allt nyttigt, som finnes till här i ver N iden, har sitt egentliga värde endast till följd tt I det menskliga arbetet, huru, med andra ord, al tde värden, som ligga i de yttre tingen, äro pr ), dukter af menniskans arbete. Så kunna vi säg o att det pris, som betalas för en försäld vara, ! . belt simpelt en arbetets lön. Allt bytesvärde b åror på tillgångens myckenhet. Vattnet, som ja t har här i glaset, är t. ex. ingenting värdt i si sjelft, men, om jag försmäktar af törst, är d r I tydligt, att jag gerna gifver några öre åt det barr a OM bär till rig vattnet. Jag lemnar dock ick IGenna ersättning såsom en almosa, ty almosör ty ker jag icke om, utan jag lemnar den för det a bete, barnet förrättat, då det förflyttat det i si Bjelft värdelösa vattnet i min närhet. Här föreligger nu en stor fråga. DA allt ha värde och då hvarje köpeskilling egentligen ick är något annat än en arbetglön, hvea är det då som bestämmer derra lön? Ja, derom ha vari olika tankar och ännu för så kort tid tillbaks gamla personer kunna minnas det, kunde ma: säga, att det var statsmakterna som bestämde ar beislönen. Såväl i vårt land som inom andr gamhällen lade sig statemekterna ännu för ett se kel tillbaka. med den bestämmeleerätt, dem till kommer, i alla möjliga anselögenheter. Myndig haterna bestämde icke blott hvem som egde rät att köpa och sälja, utan ock buru mycket hva: och en fick tillhandla sig samt den plats, der ut hytet gkullo ske tillika med det pris, producen ten hade rätt betinga sig. Bonden, som hade span mål att afyttra, fick icke öfverlåta den till si I granne, utan måste tvenne gångar i veckan vid I högt vite föra den till en visa salupiats. Han fick I heller icke hafva siva barn hemma, åtminstone e till större antal än tvenne, och detta var beroende på hemmanets storlek, utan staten ålade honon jatt skicka ut dem till arbete bos andra. Så voro På dessa tider alla förhållanden inom samhällens äfven i det minsta reglerade. Hved den industri elle arbetaren angår, veta vi väl, huru det var bestämdt ett viset antal handtverkare i hvarje stad, så noga ett der icke fingo finnas hvarken flera el. jler förre. Var antalet icke tillräckligt att fylla jeet behof; som ansåga nödigt, importorades det från andra håll. Enahanda var förhållandet med i fabriksrörelsen. OQOaktadt man fann, att en näring, Jutäfvad på en viss plats, skulle, lemnad åt sig sjelf, kannat utveckla sig, var man icke nöjd, utan j sökte genom understöd åt de arbetare, som ville egna sig åt densamma, eller medelst lagar eller på andra konstlade sätt, att framtvinga en ökad biomstring åt denna näriog. Fann man deremot å andra ställen, att en näring tynade, sökte man uppmuntra den, såväl genom anslag åt dem, som redan egnat sig deråt, som genom förbud för alla andra att dermed befatta sig. I öfverensstämmelse dermed sökte man ock ingripa i den enskildes rätt att bestämma tig för något visst yrke, han må derför ha egt de största snlag eller förmögenheter. Hvar och en skullo egna sig just åt det yrke, som för tillfället ansågs mest i bebof af arbetskrafter. Man hade räknat ut bury många af samhällets medlemmar, som borde egna sig åt ett visst slag af förrättninär för att de deraf skulle kunna hafva sin utkomst. dan förbjöd afnömaren att köpa den vara, han Öönskade, af producenten, för att på så sätt framtvinga. jen mellanband. För icke längre tid tillbaka än en mapsälder hade vien yttring af detta tvång i Sverige, nemligen i vår bergslags!agstiftning. För att gynna bergshbandteringen var bergslagsbonden förbjuden att sälja träkol till den förste köpare, som avmälde sig, utan var ban skyldig att utbjuda dem till närmast boende bruksegare, som i sin tur var förbjuden tillverka större qvantum jern än kvarpå han hade privilegium. Detta tvång Tpphörde först för omkring 25 år sedan. Inom sjelfva bhandarbetet var det på samma sätt Alla känna vi till skråvägendet, och det är endast de yngre bland oss, som kanske sakna kännedom om betydelsen af ett fult och förbatligt ord, som icke borde af någon menniska uttalas annat än som en historisk märkvärdighet — jag menar orden bönhas och bönhasjagt. Knappast kunna de unga, som äro här närvarande, tro, att i deras föräldrars tid den ärlige och arbetaskicklige familjefadren icke hade rättighet försörja sig med det yrke han lärt, och det arbete, hvarvid han var vand. Så var dock förhållandet. Kunde osh ville han göra t. ex. ett par skor, men icke vunnit burskap inom skomakareyrket, förföljdes han på det skamligaste af dem, ät hvilka staten gifvit rättighet att betjena allmänheten med ekoarbete. Men icke nog hörmed, utan äfven det pris, hvartill arbetet fick afyttras, var af staten bes:äradt. Det fanns någonting som kallades för bandtverkefiskal och man betecknade dermed en person med stort inflytande, eom hade pligt och rätt tillsos, att icke de varor, gom i bandeln omsattes, blefvo öfver höfvan dyra. Till sitt biträde egde han rätt tillkalla värderingamön, hvilka det sedermera tillkora att inom kämnersoch rådstufvurätterna slita mellan köpare och säljare uppkommande tvister. Äfven gafs det föreskrifter, som afsågo att bindra hvad man kallade arbetslönernas odrägliga stegring. Lagen lade sig emellan och sade, att den arbetsre, hvars produkt visserligen kan vara värd så och så mycket, dock icke är berättigad att komma i åtnjatande af detta värde, emedan derigenom de personer, som äro i behot af arbete, skulle blifva våldförda i sin rätt att få jet till nedsatt pris. Man kan icke gerna tänka sig ett besynneriigare botemedel mot hvad man kallade arbetets oskäliga fördelande. I full konseqvens hämed var emellertid det förbud för bonåen eller den sämre lottade jordbrukaren, hvarom jag nyss nämnde, att ej få behålla sina barn hemma hos sig, utan att de skulls ut och söka sig arbete hos andra och dymedelst bidraga att nedsätta sjelfva arbeteta värde. Man gick till och ned så långt, att man, för att gynna de fabriker, iom anlades med statsunderstöd, var betänkt på tt stifta en lag at innehåll, att de ynglingar, som voro elever i de offentliga läroverken och der beunnos vara mindre läm liga för lärareyrket, skulle ir skolorna uteslutas och tvingas taga tjenst på ie ifrågavarande fabrikerna. Så långt gick man 0å alla håll i afsigt att ingen skulie bli lidande, varken arbetaren, arbetsgifvaren eller afnämaren. ndustrien och välmågan voro till följd deraf snart mgdt att likna vid ett rullande klot, som, då det cke låg på det ställe, der man önskade finna det, parkaces till en annen plats, för att kanske snart 10g få vandra samma väg tillbaka. På det sättet vamlade lagstiftningen oupphöriigt, allt i den ästa mening, från den ena ytterligheten till den undra. På dessa afvita förhållanden har med rätta Mu en författare, som behandlat frihetstidens ekowomiska lagstiftning, blifvit tillämpad den bekanta rersen i Dumboms lefvernes: På sina resor han förnam Hur väl försyneus nåd reglerat, Som floder öfverallt placerat, Der stora städer stryka fram.. Jet är, som de flesta torde känna, Kellgren jag iterat. Det är klart att intet arbete och varnvärde eler att någon som helst företagsamhet låter sig letta sätt reglera af någon myndighet, vore det a den högsta i samhället. För oss är det en lätt ak att inse det vidriga i dessa förhållanden, och i kunde vara frestade att begabba våra förfäder ch kalla dem trängsinta, då de försökte binda iandeln vid uppstaden eller 2atanelstaden Men r a r d I t 2 j k I ) j APr fr LV RR BR KR ku RR KR RM UD fö: kt fegt FR AA OA PA kr rg PA Br NN Vt Kr fr kr