eldar, från fiendens fytanda batterier oc från dem han komme 2xtt å de på allt verk samt landtförsvar blottade och försvarslös stränderna anlägga. Än enfaldigare måste vi flona deras för slag, som vilja renat af beräkna vårt försva På ett retirerande utan motstånd, det är p eget försvagande och fiendens förstärkande samma mån vi sälunda sjelfva skulle gör honom till herre öfver och inbjuda honom at rotfösta sig uti våra måhända bördigaste el ler rikaste eller eljest Vigtigaste provinser ty dem torde dock anfallet komma att gälla och af deras tillgångar blefve väl sedan in genting att påräkna, äfven om man unde sådana förhållanden kunde återtaga dem Lägg sedan till, hurn äfven i moraliskt hänseende förderflig och försvagande en sådar fälttågsplan skulle blifva. Kejsar Wilbeln har nyligen visat, huru det går till icke blot att föda sig i eröfradt land, utan äfven at gjuta tyskt blod till kassafyllnad. I ettland der; försvaret beräknades på . reträtt, borde en fiende kunna både försörja sig och göra eröfringar och utpressa millioner, utan att behöfva underkasta sig några blodiga uppOffringar. Det ordspråket, att tid är penga eller act dea som vinner tid vinner allt, skulle säkerligen der komma angriparen, icke förSvaret, till godo. . Med afseende på de ofta antydda eller åberopade svårigheter, dem en fisnde skulle hafva att transportera trupper öfver Österzjön med allt deras tillbehör, tyckes det för öfrigt ligga i sakens natur, att likasom inom krigsväsendet till lands det ena vapnet utvecklas i förhållande till det andra, så skall ock sjökrigsväsendet efter hand till både kraft och omfattning utveckla sig i förhållande till det till lands, der nemligen de nödiga betingen för sådan utveckling finnas. Taga vi då i betraktande-antalet af de härar, som i vår tid utrostas för att befolka eller Löda slagtfälten, i jemförelse med dem, som hörde till förra tiders regel, och taga vi derjemte I beräkning vår tids alla mäktiga hjelpmedel och beräkna vi slutligen de fem tilliarderna, som Preussen senast tagit i betalning för sin omtanke om Enaropas jemvigt, så blir den antydda proportionen sådan, att t. ex. det rastlöst och hänsynslöst på sin krigiska storhet arbetande Prenssen anart skall vara i stånd att kasta öfver till vår strand hondratusentals krigare med ojemförligt större lätthet, snabbhet och säkerhet än tusental en gång transporterades i riotsatt riktning, I Vigten och värdet af vårt kringflatna läge och af våra klippiga stränder kan med ett ord ej förnekas, men angripss kan även den starkaste och af naturen iörsvarbaraste fästning, och ett lätt rof blir den ockaå, om dess Portar lemnas öppna och ingen försvarar dess vallar. Man har från ett visst båll fått höra det hotet eller den förutsägelsen, att i fall förslaget. till allmän värnepligt utsn friköpnieg blefve antager och lag, sknile sädant ailenast föranleda en utvandring i än större zkala än hittills. Vore denna förutsättning befogad, då vore ock vårt folk så djupt sjunket, så i saknad af allt fosterlandssinne, all medborerlig anda, att det vors moget för slsfvens ott, och då vore ej vidare mödan värdt att för detsamma tänka på någon räddning ucdan slafvens öde. Hu Som detta hot likväl också stått i gam j manhang med frågan om indelningsverkots I upphäfvande säsom vilkor för den allmänna värnepligtens erkännande, så kunde förntsägelsen komma att hufvudsakligen eller uteslutande afse roteoch rusthållars och deras söner och mot dem blifva en bitter, men af deras egna anhängare framhäfd beskyllnin för att hafva vanslägtats till fege tältflyktiogar. Att mera nämnda hot icke varit så allvarsamt menadt, kunde vi likväl nog också sluta deraf, att på samma gång man anser landtmannoanäringarne kunna för alltid undvara söner och arbetare och sända dem till Amerika, på samma gang protsr man på hvarje dags vazenöfoing under åberopande af deras omistlighet. : Med efseende på hindren eller striden mot den allmänna värnepligtslagen kunde man säga, att i en tid eller ett land, der man i samhällsteorier och straffiagar betecknar lifvet såsom mera värdt än frihsten, hvilken lifvet till ansvar, eller skattar individens if högre än sambäilets id6 och allas säkerhet, der får man ej vänta på högsinnad uppoffring, dev gör man försakelsen till ett åtlöje, der fostrar men till feghet och egennyttig beräkning på lifvets lägsta njotningar och materiella fördelar, der inbjader man framför allt just da gröfsta brotten att draga nytta af den jemförelsevis obetydliga och endast för de icke brottslige betänkliga risken. Man hade hoppats, att en stigande upplysning snart nog skulle göra krigen omöjiga. Det ser i stället ut, som bade upplysDingen för ändamål att göra vår jord, der den nemligen icke sysselsätter sig med Basik och sång eller romanläsnirg och dylikt, till en enda stor vapensmedja och rustzammare ellsr fäktsal. Den eviga fredens dsgar tyckas ännu vara långt borta. Att vilja för de mäktigare påbjuda fred och menskorätt, det är att biottställa sig för Brigham Youngs uppvaknande ur drömmen om det tusenåriga riket. Det är ej Dog att älska freden, man måste hatva mod att försvara den. Der mo. det ej är dygd, måste det blifva disciplin. I samma mån krigarens egenskaper blifva allmänt medborgerlig pligt, skall man hafva berölvat äreoch eröfringslystnaden en mäktig sporre till kriget. Der pligten ej viker eller sviker, skall kriget ej längre blifva ett ämne blott till tapperhetens Jof. Kriget skall blifva hvad det bör vara, en nesa eller ett lågoris, och de ihärdiga sträfvandenas och försakelsens mod skali blifva mera aktningsvärdt än slagtningens. Det fanns ock en tid, då man med afseende på kriget icke ansåg sig hafva annat att göra än att afvakta detsamma och då gå man ur huse. Ordnade härar, allt stadigvarande krigsbestyr utdömdes och snsågos för statslyx eller snarare hoflyx. Till följd af do senaste stora krigens lärdomar och erfarenhetsrön angående vigtea och värdet eller nödvändighetea af kunskap och förberedelser och öfning har man nu kommit till insigt deraf, att det för motandet el!er släckandet af ; j MO OLA rn RM M MM hv WW A fö MM MM MM MA BD Mk ht a et 1 ot AA åt At