JAEOB STENS HÄNDELSER.) At MATTIS, SEXTONDE KAPITLET, Jag törs icke sjelf bestämdt yttra mig om, hvaå slagslynne eller temperament naturen förörat mig; men jag har ingen anledning att tro, att det är det, hvari digestionssystemet är det öfvervägande. Jag har nemligen alltid funnit hos mig ett visst lugn, en viss afsmak för förändringar och en viss benägenhet att vara nöjd med lifvets förhållanden, de må hafva burit nästan hvad gestalt som helst, med ett ord, en viss fallenhet för att om jag så får säga, liksom bosätta mig7 det närvarande. Det var också förmodligen tack vare. denna inrättning i mitt lynne, som jag tyckte, att vi i Oriom (sedan jag börjat min lärokurs i skönskrifning ansåg jag mig kunna nyttja detta uttryck) hade det rätt bra såsom vi hade det, och att sommarvärmen som dag efter dag började badda allt hetare på gatstenarne och värma upp våra rum till en något mer än behöflig grad, icke alls var någonting att uppehålla sig öfver, och det väckte derföre på det högsta min bestörtning, när herr Thorbjörn en vacker dag flämtande och svettig inträdde i herr Hvides rum, der denne satt vid skrifbordet och svettades öfver ett poem, som skulle vara färdigt till precist klockan sex på aftonen, och jag satt i en vrå på ett bylte smutsiga skjortor, som jag skulle bära till en tvätterska, på samma gårg som jag skulle bära poemet till tryceriet, och svettades öfver den vackra berätte!sen: Sjastjernan, som stod i OrionRB M 28-28