3 95 MIVEOUL UVL UOIICLIIBaSLO VAUSI. AR trineholmsbanan var i dag ofarbar och blir det troligen äfven i morgon. Inger Stockholmspost har hitkommit. Musikaliska akademiens jubelfest. Prins Oscars tal vid den souper, som a H: K, H. gafs efter musikaliska akademien jubelfest i lördags, var, enligt P. T., af föl jande lydelse: Denna akademi har i dag firat den mest bety delsefulla fest sedan hennes stiftelse. De trenn orden: Svenska musikaliska akademien äro väl ha stigt och lätt uttalade, men de innebära en rike dom, i sanning, både för tanke och känsla. Vårt Sverige är en herrlig ljudbotten för ton dikt och sång! Sjelfva naturen inbjuder dertill Hafven I ej hört dubbelhafvens vågor slå emo skären, det är musik i dem! Det är musik i elf varnes brusande forsar, när de ur våra djupa skogars faron längtande ila ner emot fjerran kust! Det äl musik äfven i den lätta aftonfläkt, som smyger mellan den täcka insjöns uddar och vikar och susar bland säfven vid de leende stränderna; det är musik, ändtligen, i ekens krona, när den framhviskar sin Jjusa midsommarnattsdröm! Och folket, som bor i detta land, det har af ålder egt ett bjerta öppet för tonkonst. Det folkets sånger hafva tagit intryck af nordens natur, de hafva en viss vemodig prägel; de gå nästan alla i moll tonart, men de äro just derföre äfven uttryck af en okonstlad innerlighet, som fängslar med underbar makt. Och stiger jag fram ur folklifvets hem till det musikaliskt bildade Sverige, till dess lyriska scen, dess konsert-salonger, dess lärosalar; hvad erfar jag väl? Jo, jag får då lyssna till den sköna stämma, som, lik näktergalen, förmår sprida tjusning så långt dess toner nå. Eller jag finner ett utsökt musikaliskt föredrag, som måste tillviona sig hvarje bildad åhörares synnerliga bifall och aktning. Eller jag bevitnar en sång, som eger den mest dramatiska fulländning och understödjes af en fin plastisk mimik, värd beundran. Eller jag ser en tenor smakfullt bildad och inspirerad af lyrisk glöd; en bas med afundsvärd förmåga af accentueradt dramatiskt lif; en baryton med sällsynt fulländning i allmänhet och särdeles vid framställandet af det ädla, det ridderliga elementet. Jag fröjdas åt det rena, okonstlade föredraget hos en och annan, och ej minst åt den glada, godmodiga, hjertliga humorn hos ännu en rutinerad operaerg Och — de egenskaper, jag här framställt, de hafva ej heller saknats hos dem, hvilka fordom varit den svenska scenens prydnader, ehuru deras stämmor numera icke ljuda från Thalias tempeltiljor. Jag ser, vidare; en orkester, hvilken såväl genom sin utmärkta ledning som genom skickliga medlemmar, b!and hvilka många äro utgångna ur det svenska konservatorium och flera tillhöra denna akademi, intager en svårligen öfverträffad plats ibland Europas öfriga. Jag ser äfven militär-direktörer, hvilkas förmåga (för att här blott anföra ett exempel) nogsamt bevitnas gerom framgången hos en musikkår, hvilken nyligen i verldsstaden vid Themsens strand, under den gamla, kära blå och gula svenska gardesuniformen, upp väckte så allmän och välförtjent beundran! Jag ser — ja, jag har dagligen i många år bevitnat — kunniga lärares stundonr ottcksamma, alltid mödosamma arbete vid orgeln, vid pisnot, vid stråken, i sångsalen, vid temaboken, framför nottaflan, uti föreläsninogskatedern. Jag ser, bland andra bär närvarande, min egen, högt värderade, gamla sånglärare, han, som Jåtit mig få blicka in uti den sköna tonkonstens helgedom med dess rika andeliga skatter. Ty värr bar jag icke fått hos mig som gäst helsa den stora konstnärinna, hvilken lik en meteor sväfvat fram öfver en beundrande samtid och hvars numera brutna hbelsa ensamt hindrat henne att bevitna denna akademis jubelfest — ej heller den uvga sångerska, hvilken för blott få år sedan ännu vallade fåren i småländska skogsbygdens stenbackar: — Men hvarkende eller den tack, vi äro dem skyldiga, kuona lixväl här förgätas! Jag helsar ibland akademiens öfriga medlemmar mången framstående man i statens värf, måogen konstvän och idkare, mången upplyst och nitisk medarbetare. Jag helsar trofasta, mångårigt bepröfvade vänner, bland dem mina ungdomsstudiers vördade ledare, bland dem äfven män, med hvilka jag känner mig innerligt förbunden genom kära ungdomsminnen från Fyris strand, eller genom dyrbara stunder, då tonernas ljufyva välde beherrskat och förenat menniskobjertan! Och om jag än, såsom sig bör, ser bort ifrån alla ersonliga känslor, må jag väl kunna fråga, om icke denna akademi bland sina trenne titelord med stolthet kan sätta främst det ordet: Svenska?! Men — jag går ut öfver Sveriges gränser och finner då ett folk, förenadt med det svenska genom det synliga fasta geografiska bandet, genom stamförvandtskapens historiska band, genom det band, som omsluter och på samma gång innefattas uti den politiska rättens lagparagrafer, samt, icke minst, äfven genom det mystiska band, som likstämda toner knyta! Och min tanke går än längre — hon flyger ut öfver verlden och når dess yttersta gräns. Öfver allt sträcker tonernas genius ut sin spira. Det finns nemligen något ännu högre än begreppet fosterländskt — det är begreppet rent menskligt,. Nu är tonernas makt rent menskligi detta ords ädlaste bemärkelse. Hon är en litvets goda engel och kan derför ej vara annat än kosmopolitisk! Ja, sjelfva vilden lyssnar tjusad till tonernas röster, ehuru han ej förmår att fatta dem, och på den bildade menniskans lif utöfvar tonkonsten ett mäktigt inflytande. Barnet inslumrar vid sin moders vaggsåvg ifrån sin lyckliga lilla verld till ännu lyckligare drömmars. Yngling och ungmö finna uti tohdikt och sång de skönaste uttryck för dessa första lågor på hbjertats härd, vid hvilkas outsägligt ljufva minne det under lefnadens strider och vedermöda ov ng menniskojertat ännu klappar af: hänförelse och saknad. bg fältmusikens friska ljud går krigaren fram emot dödens skurar med mera högburet hufvud, mera blottadt bröst, mera okufligt mod. Templets förlåt remnar och dess hvalf dela sig, när på tonernag Jacobsstege lofsång och bön stiga upp emot himlen. Monarken, statsmannen, krigaren, odlaren, verldsdamen och tjensteqvinnan, millionären och tiggarev, alla förena sig att i andaktens ackord prisa och tillbedja Honom, som är Skaparen, Försonaren, Fullbordaren! Och ändtligen — när tröttad vandrare går till ro, då följa tonerna honom ännu på den sista färden, till afsked bjudande, när stoftet nedsänkes i griftens djup, medan anden frigjord får svinga sig upp att lyssna till sferernas harmoni; Dock — jag bör icke låta känslan hänföra mig, S8å att jag glömmer det tredje ord, som tillhör oss. Det är nemligen ej blott frågan om erkännande af tonernas makt, utan ock om huru den bör tolkas och öfvas. Och se, detta är den akademiska uppgiften! OR I det ferdna Hellas, de akademiska institutionernas fosterland, vandrade vise filosofer, omgifne af vetgirige lärjungar, och tydde vishetens läror under skuggan af evigt grönskande lagerlundar. Det har varit senare tider förbehållet att äfven åt den sköna konsten börda den för vetenskapen af ålder erkända rätten till akademiska Jagerns 2 Ej bättre kan jag nttrycka hvad jag tänker öra denna åt musiken helgade akademis uppgilt, än pär jag här erinrar om dess ord och lögen: Anda och Konst. De innefatta och nttrycka de inre och yttre vil korfnd ja ör fa vita vill jag sist sammanvad jag nu djerfts yttra nanDre i Fn Sälönskan för den Svenska Musikaliska Akademiens verksamhet under det nu begynnande andra seklet! Måtte hon ständigt förblifva nationel — svensk! Måtte hon i allt högre mått vara musikalisk, d. ä ett sannt uttryck för den i tonverlden rådande harmoni! Måtte hon också ändtligen aldrig upphöra att vara rättsligt akademisk! — Till kompletterande af våra i går meådeTI. mmm fan ara då Ivaebtfnakiingegtielegräm