STOCKHOLM den 6 Dec. Posttidningen meddelade i går den oficiella underrättelsen derom, att general Abelin afgått från krigsministersbefattningen och till efterträdare erhållit öfversten och chefen för Kalmar regemente O. Weidenbjelm, som samtidigt befordrats till generalmajor i armån, Efter hvad vi försport, lärer general Abelin, så snart jornvägarne åter bli farbara, afresa till Italien, derifrån han dock lärer återkomma redan i slutet af Februari, för att såsom ledamot af första kammaren deltaga i riksdagens arbeten och förhandlingar. Vi lyckönska general Abelin till det steg han nu tagit, icke blott dertöre att han sålunda kan ernå någon tids andrum och be: höflig hvila efter mödosamma, själ och kropp öfveransträngande arbeten, utan äfven derföre att detta steg är öfverensstämmande med hans värdighet såzom politisk person och hans naturliga känsla såsom fosterlandsvän, Det var den 5 Juli 1867 general Abelin inträdde i statsrådet såsom krigsminister. Det var under en period, då man kunde förutse, att denna befattning skulle medföra stora svårigheter och mångfaldigt obehag. Just derföre hade det varit så ytterst svårt att finna någon, som kunde vara lämplig och villig att bekläda denna plats. Man insåg, att det nu gällde någonting helt annat än förr, då krigsministern blott var ett slags expeditionschef för den kungliga viljans tillkännagifvanden och föga behöfde bekymra sig om riksdagen. Nu gällde det att kunna samarbeta med riksdagen, att noga aktgifva på dess uttalanden och att på dess förhandlingar och beslut utöfva ett tillbörligt inflytande. Riksdagen hade jast då uttalat sig för en omorgsnisation af landtförsvaret på grund af allmänna värnepligten, men denna tillämpad på det sättet, att det värnepligtiga manskapen till undvikande af alltför långvariga och etungande öfningar, skulle ha stödet af stamtropper. Det var på denna grund en blifvande krigsminister då hade att bygga. Det var först efter långvarig tvekan och mycket öfvertalande som hr Åbelin lät förmå sig att öfvertaga krigsministersportföljen. Men sedan han det gjort, har han ärligt, oförtrotet och med stor talang sökt lösa sin svåra uppgift. På samma gång han utvecklat rastlös verksamhet för att i det nödtorttigaste upphjelpa och förbättra det bestående, anskaffa nödig materiel o. 8. V. och derutinnan på ett märkvärdigt sätt lyckats vinna representationens medverkan, har han oaflåtligt haft den stora organisationsfrågan för ögonen. lagen, icke ens bland dem som funnit det lämpligt att parlamentariskt (ehuru stundom temligen oparlamentariskt) uppträda såsom hans vedersakare, skall nu eller framdeles förneka att han såsom krigsminister handlat både loyalt och energiskt samt att han port sig all flit att lösa den förelagda uppgiften och dervid åda. galagt ett sannt konstitutionelt sinnelag. Just emedan han sedan längre tid tillbaka varit en varm vän af allmän värneligt och folkbeväpning, slöt han sig med själ och hjerta till de grundsatser, som 1867 års riksdag hade uttalat, icke derföra att han ansåg en organisation med indelta stamtrupper vara den enda eller den absolut bästa som kunde uppställas, ntan derföre att detta vore den enda form, under hvilken man kunde hoppas att folket i fredstid och utan nödtvånget af yttersta fara skulle kunna påtaga sig genomförandet af folkbeväpningsiden, som i annat fall skulle bli alitför betongande, så framt meningen skulle vara att åstadkomma något, som kuade kallas ett dugligt försvar, Han förtröttsdes icke af motständet, utan iordea alla de försök, som voro honom möjig. för att i den stora frågans intresse förmedla my-ingarne, och han afgick först då det visade sig, tt riksdagen sjelf icke längre vidkändes eller häov något allvar med den1867 uppställda grandva.M Utan lät. den samma falla ned, utan att ku? ställa något annat i stället. . Det arbete, som blifvit nedlagdt på genoral Abelins i alla detaljer utarbetade förslag toråe i alla händelser icke vara förspilld möda. Det skulle till och med kunna hända, att sedan talet om en organisation ensamt på värnepligtens breda basv fått visalsig vara tort manväder eller undanflyktsfraser och sedan äfven anhängarne af en organisation efter mer eller mindre modell fått lära sig inse, att icke den aflägsnaste skymt af utsigt finnes för realiserandet af deras mening, man skall anse lämpligt att åter framtaga dessa förslag och allvarligt begrunda, huravida det ej kan vara skäl att antaga 2em i mer eller mindre modifisrad form — så vida det icke då är för sent att tänka på organisationer, som kräfva någon tid för sitt genomförande. Om den nye krigsminstern, statsrådet Weidenhjelm, kunna vi ingenting yttra, af det enkla skäl, att vi om honom känna intet, om vi undantaga en till våra öron kommen sägen att han skall vara en duglig officer.