JAKOB STENS HÄNDELSER.) At MATTIS. 7 Goda herrn, sade jag, blygsamt vridande min mösskärm emellan fiongrarne, det är väl aldrig så, att herrn skulle kunna ba någon råd för mig. Om HNerrn hade det, så vore det allt bra; ty det är visst svårare efter plats här än jag trott. Jag bar nu varit två dagar i staden och inte kunnat hitta på någonting, och ingen menniska kän. ner jag här., Han hade stannat och afhörde tyst mitt andragande, under det att han halft medlidsarit, halft granskande betriktade mig. Har du verkligen ingen menniska här, som ter sig af dig, stackars byting? frågade han. Ingen enda, försäkrade jag. Men för f--n, huru har du kunnat gifva dig till att komma hit då? Jag skulle någonstans taga vägen, förklarade jag. Men du har väl ett hem nägon annan stans? Du har väl inte fallit hit ifrån månen, förmodar jag. Nej bevars. Jag har varit hos Erik Månsson, sedan mina föräldrar dogo. Men så dog han med, och mor Katarina och Måns ville inte ha mig qvar längre.s Hvem var Erik Månsson?. Jag gjorde reda för det såväl som för öfriga förbållanden så godt jag kunde. Stackars pojke, sadehan; du har det då inte särdeles väl stäldt för dis här i lifvet. ) Be A. B, MM 278—382