SO LVUBILUUIL Uv Ö UUU. De snöstormar, som allt sedan lördagen rasat öfver södra och mellersta delarne af vårt land, hafva, hvad kommunikationen med utlandet beträffar, försatt oss i en ställning, som starkt påminner om den, hvilken för ett par tiotal af år sedan var den vanliga under vintrarne, Att vår utrikesrevy under sådana förhållanden icke kan komma att innehålla särdeles mycket nytt, torde lätt inses. Men icke nog att all utländsk post sedan tvenne dagar uteblifvit, äfven telsgrafen har under denna tid varit särdeles vjagg med underrättelser af större intresse och betydelse, Den enda mera framstående nyhet, som på denna väg ingått, är ett i deg ankommet telegram, som meddelar att franska nationslförsamlingen, efter slutade ferier, i går åter ssmmanfrädde. En annan nyhet, äfven den rörande Frankrike, är att den del af landet, hvilken ännu hålles besatt af tyskarne, blifvit förklarad i belägringstillstånd. Orsaken härtill är sannolikt den förbittrade stämning mot fienden, hvilken på senare tiden gifvit sig luft i bedröfliga attentater mot de tyska soldaterna, hvilka emellertid göra allt för att låta den arma befolkningen ända till dräggen tömma den förödmjukelsens bägare, som imperialismens felsteg och segervinnarens öfvermod påtvungit den, Denna just vid nationalförsamlingens sammanträde företagna åtgärd utgör för den en ny uppmaning att, kosta hvilken upp offring det vill, göra sig qvitt den förlamande bördan af den tyska ockupationen. Ty först sedan Frankrikes jord blifvit befriad från inkräktaren, kan nationen med lust och allvar egna sig åt de inre reformerna, bland hvilka omdanandet af undervisningsväsendet och armeas reorganisation stå främst på dagordningen, fordrande en snar lösning. En annan vigtig fråga, som säkerligen äfven under den närvarande sessionen kommer att intaga ett framstående rum inationalförsamlingens förhandlingar, är den om hennes förnyande genom partiella val, så att hon må bli ett sant uttryck för det franska folkets åsigter. Just som detta skrifves ingår ett telegram från Washington, meddelande, att alla inländska indirekta skatter blitvit afekaffade med undantag af den på sprit och tobak, Äfven i tulltariffen, såsom bekant ytterligt protektionistisk och hvilken haft till följd att prisen åen del förnödenhetsartiklar stegrats till en onaturlig höjd, bebådar presidenten förändringar. Den gammalkatolska rörelsen i Tyskland har slutligen ledt till en öppen brytning mellan statsmyndigheterna och de ultramontana biskoparne, som icke vilja finna sig uti att regeringarna både i Baiern och Preussen taga de bannlysta presterna i sitt beskydd och icke vilja erkänna den nya dogmen om påfvens personliga ofelbarhet såsom bindande för prester och myndighster. BSjelfva bannlysningen förlorar derigenom all sin kraft, och i Braunsberg i Ostpreussen kunde en kanoniker icke tvinga presten Wollmann att lemna kyrkan under messan, lika litet som biskopån af E?meland kunnat genomdrifva att religionsundervisningen blef hozom fråntaged. Då biskopen icke kom någon väg med kyrkooch undervisoingsiministåren, men af påfven fick beröm för sitt uppträdande och uppmaning att fortgå i samma riktning, vände sig han och tolf andra biskopar till konung Wilhelm med klagomål öfver, att man tillade ofvan nämnda dogm en politisk karakter, och att regeringen beskyddade prester, som lärde irrläror i katolska akolor. Den katolska kyrkan vote på detta sätt rättslös, ty inom denna kyrka är det en grundsats att alla skola underkasta sig ett allmänt kyrkomötes beslut. Konungen svarade härpå, att han förundrade sig öfver att man kom fram med sådana klagomål, då påfven annars alltid erkänt den gynsarmma ställning katolska kyrkan hide i Preussen. Han ville natarligtvis icke blanda sig i den dogmatiska frågan; men hans regering skulle söka att bringa till stånd en laglig lösning af de tvistefrågor som uppstått, och till dess detta skett, ville han beskydda alla i deras lagliga rätt. Här var således ingen tröst att finna, och äÄnna sämre gick det med det försök erkebiskopen af Miiachen redan i Augusti månad gjorde hos den baierska regeringen. Justities ministern Lutz gaf nemligen ett mycket bestämdt och allvarsamt svar, hvari han förklarade den nya dogmen för statsfarlig och förkastade den doktrinen, ztt det icke behöfves någon kunglig tillåtelse för dess kungörande, hvilken lära man stödjer derpå, att kyrkan aldrig velat medgifva regeringen denna myndighet... Han påminte om biskoparnes inog Man och omkastning i åsigter; ty de hade före dogmens antagande på kyrkomötet uttryckligen varnat för densamma, emedan den skulle bringa kyrkan i strid med staten. Dogmen ianehöll enligt hans och regeringens åsigt en väsentlig ändring i den katolska kyrkans lärobegrepp och var någonting helt annat än fasthållandet af en länge trodd, obestridd och otvifvelaktig lära. Den rubbade icke blott kyrkans inre ordning, utan äfven förhållandet mellan stat och kyrka, hotade den borgerliga författningen ech alla ickekatolikers rättigheter, emedan påfven — såsom syllabus af år 1864 visar — drog under sig sådana frågor, som ligga under statens jurisdiktion, och ville afgöra sådana. Till följd häraf ville regeringen ingalunda medverka till dogmens utbredande, men vägrade att stadfästa de kyrkliga myndigheternas åtgärder mot dess motståndare och förklarade NEROS RONNE INRE STREET SBI DATAN