och förnämsta själsförmögenheternas innersta mest onda och djupa, outransakliga och out sägliga förderf uti sinnet, förståndet, bjertat doch viljan, och att förrän menniskan blif ver genom den Heliga Anda upplyst, omvänd pånyttfödd och dragen, kan kon af sig sjel och sina egna naturliga krafter intet begynna verka eller medverka uti andliga ting, oc till sin omvändelse eller nya födelse icke me än en sten, stock eller ler. (Concordieformeln. Hvad kan väl vara mera egnadt att utsläck: hvarje gnista af tillförsigt till de krafter Gu gifvit menniskan? Om icke detta skall kalla ett systematiskt nedsättande af menniskan högsta och ädlaste förmögenheter, så veta v i sanning icke hvad som förtjenar detta namn Visserligen skall: menniskan, enligt kyrkan lära upprättas från detta förderf genom tror be försoningen, som utgör hufvudinnehållet a jenna öfvernaturliga uppenbarelse, hvilken såsom insändaren yttrar, väcker, belyser oc stegrar samvetets verksamhet, ansluter sij till menniskohjertats religiösa anlag och till fredsställer bjertats trängtan.. Frågan är n om en sådan tro verkligen är egnad att frambringa dessa verkningar. Vi tro det icke och vi skola söka att gifva skäl derför. Kyr kans lära är, att menniskan rättfärdiggöre genom. tron då vi tro att Kristus har lidi för oss och att för hans skull syndernas förlåtelse, rättfärdighet och evigt lif blifva os: skänkta,. (Augsb. Bekännelsen 4 art.) hvad förhållande står denna offerteori — denna lära om nödvändigheten af ett blodigt försoningsoffer för att tillfredsställa den gudomliga rättvisans kraf — till den menskliga personligheten? Hon motsvarar icke förnuftets fordran, så vida detta är nog utvecklad: för att inse, att en moralisk skuld icke kar öfverflyttas på en annan, och att den hämnande rättvisan — den som vedergäller ond med ondt — icke är någon sann mensklig rättvisa, ännu mindre en gudomlig. Hon motsvarar icke menniskohjertats behof af Gud: ty detta kan endast tillfredssällas af ett absolut fullkomligt väsende, icke af en Gud, hvilkens rättvisa och kärlek äro af lägre art än en god menniskas. Den kyrkliga läran om rättfärdiggörelsen genom tron på försoningen står i strid med samvetet. Detta fordrar, att det sedliga idealet skall vara det högsta målet för menniskans sträfvande, att hon skall göra det goda för det godas egen skull, icke af fruktan utan af kärlek. För den ortodoxt troende blifver målet icke fullkomligheten eller förverkligandet af det sedliga idealet — detta har en annan förverkligat i hans ställe — utan saligheten. Han tänker icke i främsta rummet på att utveckla sina egna förmögenheter och gagna sina medmenniskor och känner sig icke — såsom Kristus — solidarisk med menniskoslägtet; han tänker först och främst på att vinna er salighet, som i grunden är sjelfvisk. Det heter visserligen, att den troende gör det goda af kärlek till Gad; men egentligen älskar han blott den salighet han hoppas erhålla af honom. Det strider mot menniskonaturen att älska en sådan Gud, som kyrkans lära skildrar, och derföre måste fruktan blifva det — om också för honom sjelf omedvetna — egentliga grundmotivet för hans handlingar. Det är således icke hennes nåturs lägre instinkter, som förbjuda menniskan att tro på den försoning kyrkan förkunnar, utan förnuftet, hjertat, samvetet — med ett ord hennes bättre jag. Genom att vara trogen sitt förnuft, sitt hjerta öch sitt samvete, blifver man sålunda en otrogen i kyrklig mening. Genom att uppställa såsom vilkor för saligheten en menskligt jordisk tankeform — som öfverflyttar på Gud stt juridiskt begrepp om rättvisa, hvilket menskligheten vuxit ifrån — förskjuter såleles kyrkan sanningsökande, samvetsgranna ch fromma menniskor. Menniskans högsta ch ädlaste förmögenheter stå således icke rid hennes omvändelse i något inre förhbålande till uppenbarelsen. Likväl skola deseormera upplysas, renas och stärkas genom lensz mma och till följd deraf icke längre stå mot tron. Men om menniskan suspenderar leras bruk för att komma tilltron, så kunna le icke genom omvändelsen ernå en högre rad af aktualitet, så vida man icke annars är antaga, att en förmögenhet utvecklas derirenom att man icke begagnar densamma. enniskans förnuft, bjerts och samvete kanna tvysv.las, men icke omskapas genom ett unlerverk;För öfrigt kan hvilket annat reigionssanfund som helst med lika mycken ätt åberopa den Heliga Andas inre vitnesörd. Om nu nare sådana samfand åberopa etta vitnesbörd för motsatta läror, hvem kall då afgöra dem emellan, Cm dessa läror ske stå i något inre förhållande till mennikoförnuftet i dess naturliga, normala tilltånd? Vi förbise icke, att tron enligt kyrkans pfattning icke blott är ett för sant hållande äran om försoningen, utan väsentligen förröstan på denna försoning. Men härför är alla fall antagandet af denna lära ettnödändigt vilkor. Den som icke antager denna iva kan icke hafva den saliggörande tron niigt kyrkans uppfattning af densamma. Om ntaganact af denna lära är oförenligt med 0 fri, harmocisk utveckling af menniskans 5rmögenheter, är ssledes äfven den trokyran kallar saliggörande, oförenlig dermed. STRID DEAN E AR gar ER Mäart SIRSES