här,, genmälte jag beklämd. Ut ifrån stugan kommer jag nog i tiden. Hvad menar du med detx, frågade han. 2 menar, att härntantöre har jag ingen att hålla mig till, och derföre kunde jag just få sitta härinne så länge. Han teg och stirrade tankfullt framför sig. Ensam, du med, mumlade han omsider, Ingen i verlden; men du kan få; akta det då, pojke, att inte snö och is går öfver det. Jag förstod honom icke. Han återtog: Men du är frisk och stark. Du kan nu börja arbeta. Att ligga krossad det är värre, det är förbannadt — såsom ett ensamt, kullvräkt träd på den öde heden. Styf kan man vara, så länge man står, om än snöstormen piskar; men det blir tungt till slut när man ligger fälld. Jag kan icke beskrifva detuttryck och den röst, hvarmed han sade dessa sista ord. Det var en våldsamt frätande, länge återhållen smärta, som liksom pressade sig fram ur sitt fängsel. Det var en vild, dof klagan, som skar igenom märgen, och det var förgätves som jag såg åt sidan och sväljde; tårarne började störta mig ur ögonen. Han märkte det, och gaf mig dervid en blick som jag aldrig skall glömma. Det var såsom hade det legat någonting annat än mörker allra innerst i den. Jakob, återtog han efter en stunds drödande och liksom hade han icke riktigt varit ense med sig sjelf, efter du sitter här, så... Är det något, som I viljen., frågade jag och .sprang upp. . 2 Åh nej, just ingenting, sade han och såg förläget ned på täcket; men det är långt att ligga så här. Efter du nödvändigt skall vara här, så undrade jag, om du kunde läsa något. Nog kan jag läsas, svarade jag stolt. Hvad viljen I att jag skall läsa? Han såg åter förläget ned på täcket. Det ligger en liten bok med röda permar på 5yråge, sade han. Efter du sitter här, så...s Jag gick efter den. Det var ett häfte andliga sånger, och innanför permen stod; Till