TT EA m— Ta— — — JAKOB STENS HÄNDELSER.) At MATTIS. Emellertid förklarade jag med modig min, att jag för ingen del sjelf ville stanna qvar hos mor Katarina och Måns, i fall Erik Månsson skulle dö, något som då ändtligen icke var säkert samt att det allt skulle blifva ågon råd. Och sedan jag sålunda genom min manhaftighet lugnat Lydia, gick jag hem, betydligt mindre manhaftig inom mig och innerligt önskande, att Erik Månsson icke skulle dö den här gängen. När jag kom in, fann jag honom ensam i stugan igen, och med ansigtet mörkare och tvärars än någonsin; men det var alldeles såsom hade jag icke varit så skygg för hoaom nu, sedar jag fätt veta, att han hållit af min mor. Det dystra snöfjellet bade då icke sträckt sig allt intill botten at hans hjerta, utan också det hade då haft sin vekhet, sin blomstringsstund. I de öde klyftorna derinne hade en, om ock blek fjellblomma, ocksa en gång grott och skjutit upp, fastän lifsluften der blef henne för skarp och trång. Och jag kom ihåg hura han stått invid min mor, när hon var död, och huru han lutat sitt dystra ansigte fram öfver hennes stela drag, liksom hade en outtalad tanke ännu ifvits emellan honom och henne, liksom hade icke hvarenda tråd i det fordna bandet ännu kunnat afslitas. Under det att jag tänkte på dessa saker, gick jag och satte mig på soffan midt framör sjuksängen och såg bort öfver till honom, Han märkte mig och, sedan en stund gått om, sade han kärft: Har jag inte sagt dig att här beböfs ingen. Gå och låt mig vara. Bäst passar, att det är tomt på folk härinne sedan takåsen ligger bruten och mössen dansa på bordet.n I saden i morse, att jag skulle få sitta ) Se Av B, JM 218281