JAKOB STENS HÄNDELSER.) At MATTIS, När vi kommo fram hade Erik Månsson återfått aansen; men låg med tillslatna ögon och ibopbitna tänder, förstörd och blodig, förfärlig att åse. Sedan herr Peterzens med en mycket vig tig min helsat på de öfriga tillstädesvarande, gick han fram till sängen. Erik Månsson slog upp ögonen. Så riktigt ledsamt., förklarade herr. Peterzens och hostade. Så riktigt och verkigt ledsamt att so dig så här, Månsson. så styf och stark annars... att finna dig p detta sätt. : (Ny hosta.) Lär vara mycket illa har ja hört... Lär väl aldrig kunna bli mer, hva du varit förr... Åt helvete med ditt prat... Gör hvad du skall göra, framstötte Erik Månsson ursinnigt och med en blick, som likt en elektrisk stöt blixtsnabbt puffade herr Peterzens ett steg tillbaka. Jaha, ja, Gudbevars., skyndade han. sig att försäkra... Hjelp skall härvisst inte fattas. Har nog varit med om svåra fall förr. Håll dig nu hara stilla, så att jag får undersöka såren... alldeles stilla,, förmanade han med en skygg blick på Erik Månssons högra hand, som såg ganska stark och brukbar ut; ty annars jag inte svara för någonting. Är kanske inte så farligt när allt kommer omkring... Kan nog bli bra med skicklig hjelp... Men var bara stilla och lugn. Och så började han att peta på, eller una srsöka — såsom han kallade det — de gaREN m ns.