SPORRE en — — JAKOB STENS HÄNDELSER.) At MATTIS, Saön hade nu gått af marken och endast här och der qvarlemnat en smutsig drifva, ch hatvet och skärgården framför 083 vore sfrin, men, oaktadt dessa tecken till vår åg nejden allt utom treflig och vänlig ut ch en viss sftermiddag, som jag här menar ar detta synnöriigsn fallet. Jag hade blifvit skioxad till en korgmaare, som bodde ett bra siycke ifrån oss, ch min väg gick längs hafsstranden. Soler ken icke, utan himlen hängde tung oc: blyrå öfver de oändliga vadtenmassorna, som rräkte i stora, gröna vågor med ryggar af vit fradga och stänkte saltskum upp på de ala klipporna, öfver och emellan hvilka jag patserade. Såg jag till höger, såg jag intet nnat än det vida villande hafvet, i hvars jermasta böljor himlen doppade kanten af ina grå skyar; såg jag framför mig, såg jag ntet annat är de nakna berghälarie, hvilka alla möjliga fasoner staplade upp sig inrid och utur vattnet, och till venster om mig öpte den ödsliga, skogbevuxna åsen liksom n mur, afstängande detta ensliga folktomms sceneri till en verld för sig sjelf. Man må icke förtänka mig, att jag fanr lenna natur dyster och att jag fann det ännt ner på hemvägen, då skymningen redan insvept berg och vatten i sina skuggor. ag var jast icke rädd — den saken hade. åson; nämndt är, vaxit bort — men jag unde ieke undertrycka en viss känsla af utt stranden i afton säg ut såsom hade nåsouting hemlighetsfullt hotande rufvat öiver 35 83 A, BM 278 och 279.