Hjeltarne från Savolaks. Berättelse af J. 0. Åberg.) Jag vill ej hålla min lycka hemlig! utropade Axel och stötte upp en dörr, som ledde till ett mindre rum. -Mina vänner måste deltaga i min glädje. Med dessa ord slingrade han ena armen kring Ingeborgs midja och trädde in i det lilla rammet. På hvar sin bädd lågo Matte och löjtnanten; Henrik deremot stod vid ett fönster, som vette åt norr, och småsvor öfver att han icke kunde få deltaga i striderna. Vid Axels inträdande vände han sig hastigt om och utropade: Lyckliga ost, som får slåss i dag; ack, om... Här afbröt han sjelf sina ord, ty då som först varseblef han den blygt roduande Ingeborg. Han gjorde en artig bugning för den unga flickan och ämnade uttömma sig i ursäkter, då Axel sade: Här får j:g föreställa eder min fästmö; jag fick henne just nu... ss oOch släpper henne förmodligen inte så lätt som dna fick henne, inföll löjtnanten småleende. Var säker på det., sada baronen, som nu blef synlig. Har den krabaten en gång väl fått tag, så släpper han inte så lätt. Sådan var hans far; Axel brås på slägten och det är ja inte något ondt deruti Då en stund derefter fändrik Silfversvan och kapten Toll också infunno sig, blef samtalet, oaktadt hvar och en hade att tänka på den stundande striden, lifligt och otvunt) Se A. B. vr 242—244, 246—276