STOCKHOLM den 24 Nov. Om arbetare-aflöningar. N. Dagligt Allehanda har, efter Dagens Nyheter, förordat det system för arbetares aflöniog, som bestämmer dagspenniogen efter hvars och ens förtjenst och efter dea qvantitet af arbete, som hvar och en för dagen ästadgommit, Den unge och fullt arbetsföre, den skicklige och flitige skall efter detta system erhålla en höge årbetslön, som skall sätta honom-i stånd att sjelf afsätta en sparpenniog för ålderdomen. Den gamle och mindre arbetsduglige, den försumliga och late erhåller en lägre arbetsskilling, i mån af hvad han mindre uträttet, och för skylla sig sjelf om han råkar i betryck, i fall han icke i sin ungdom haft omtänksamheten att tillbörligen sörja för kommande dagar. Detta är nu fullkomligen rättvist och billigt och följaktligen riktigt, likasom det för arbetsgifvaren är förmånligt. Det borde då också i praktiken vara tillämpligt. Emellertid må det vara tillåtet att undersöka, huravida detta systym vörkligen låter konseqvent utföra si, och om ieka bär, såsom oita händör, det teoretiskt riktiga praktiskt stöter på så stora hinder, att det ändock gan vara förkastligt. Och som detsamma, dar det försökts, långt ifrån att framkalla allmän belåtenhet, endast väckt missnöje, afand och bitterhat arbetarne emellan samt trots och ovilja met arbetets ledare, så förefaller det oss, som det icke vore önskvärdt att ett sådant system allmänt komwe att adopteras. Vi undantaga naturligtvis aila arbeten, somi ködna ställås på beting elier godtgöras pr styck, hvarest olika dagsförtjenster alltid uppstå — men den metoden är gannoal som gatan, och är visst icke någon ny uppfioning, egendomlig för Motala mekaniska verkstad. Svårigheten att beslämma olika aflöning för olika arbetsförmåga, särdeles genom afknappning eller afdrag å den dagspenning, som gäller för hvarja slags arbete, beror nemligen icke allenast på konsten att rätt bedöma och afgöra om hvarje srbetares förmåga, flit och skicklighet (der icka arbete pr styck eller på beting badrifves), utsn beror också derpå, att arbstaren sällan vidgår sin oskicklighet, lättja och oförmåga, ell. erkänner sin domsres förmågar att bedö:na höns förtjöust sätt deroti vanligen tror sig finna väld och godtycke, Lika svårt som det verk ligen är för srbetschefean att ständigt lika konseqvent och rättvist bedöma hvad hvar och en borde medhunnit på samma tid, lika färdig är alltid den försumlige att förebära aliehanda skäl för sin försumligbet, såsom att verktyg eller materialiern2s beskaffonhet föreinkat honom, eller om intet annat hjelper, det argumentum ad hominem, att han gjort sä godt han förmått. Da oskickliga, slarfviga och lata, äro vänligen dåliga i flere afseenden, men tro och påstå sig gemenligen vara bättre än de andra, och tåla sällan hvarken anmärkningar eller klander, innan de låta förmärka sitt missnöje, hvartill kommer att deras behot, i följd af deras oordentlighet, alltid äro större än de andras, Hafva de på köpet stora familjer eller dåliga höstrur, så råka de ofta i verklig nöd och deras snspråk växa. Det är lätt sagdt, men icke så lätt pjordt, att afskeda dåliga arbetare. Någorstädes skolas de ja hafva sin utkomst, och om alla arbetsgifvare skulle afskeda alla mindre arbetsskickliga eller slarfviga sujetter, så tro vi att proletärskaran skulla blifva nog manstark i värt land. Slutligen finnes ja en mängd gamla arbötars, hvilkas sftagande arbetskrafter naturligtvis icke kunna lemna samma arbetsqvantitet som de yngre i sina bästa år kunnå prestera. Det är godt och väl att dessa hade bort — då do voro i sin kraftfulla ålder — samla sig ett öfverskott i arbetsförtjesster, hvarmed de skullei äldre år bidraga till sin utkomst och lättare bära minskningen i dagspeoningen. Men, om de nu-icke hafva gjort det, och detta är ja för det mesta händelsen, hvilken arbetsgivare fiones, som med godt samvete tror sig då kunna afskeda dem, eller nedsätta deras dagiiga förtjenst under de yngres, som arbetai samma led? Skulle. det vara billigt, eller ens möjligt, att konseqvent skipa rättvisa i detta fall, ! och företaga en så hård klassificering? Vij ro det icke. En arbetsgifvate i vårt land år icke anse sig vara endast förman, arbetschef och domare — hans uppgift är att vara ika mycket husbonde och försörjare i gamnal patriarkalisk mening för sina arbetare. l: SAARINEN? NS SN RDR snar