BLANDADE ÄMNEN. Tichbornska arfprocessens andra afdelning. Den 14 dennes, då rättegången ånyo förevar inför, Court of Chancery, hördes hufvudsakligen en mängd militära vitnen. Det första var en f. d. sjöofficer, kapten Sankey, som oftå sett Roger Tichborne. Han berättade, att när han uppsökte pretendenten, hade denne i början misstagit sig på hans person, men snart igenkänt honom och a honom om färgen på den häst, som en vid binidrerna tjenstgörande slägting till vitnet hade ridit. — Närmast i ordningen följde soldaten James Holmes, som sade sig vid första anblicken ba igenkänt pretendenten på bangs panna, ögon och ansigtsuttryck, samt musikdirektören vid karbinidrerna, Maceabini, som icke igenkänt bonom genast, men likväl efter band; -isynnerhbet sedan påmint honom, att hans (vitnets) far de lärt Roger Tichborne traktera det franska hornet. Vitnet hade bivistat dessa lektioner och kom väl ihåg, att Roger, bär han blåste på hornet, hade en besynnerlig kroppsställning med ena knäskålen inåt. — Derefter kom en gammal dr Lesslie,. hvars son varit. kamrat vid. regementet med Tichborne. Doktorn hade visat sig mycket angelägen att få vitna, men hade endast sväfvande uppgitter att lemna — Förre soldaten Barry framträdde efter honom. Då manlemnade honom två porträtter, det ena af Roger Tichborne; sådan denne var på 1850-talet, det andra af pretendenten, påstod han, att det senare fullkomligt liknade Roger, men viste icke hvem det förra skulle föreställa. Han sade sig emellertid ha igenkänt pretendenten genast. Denne hade också vid deras första återseende kallat honom vid namn och påmint honom om tilldragelser vid regementet. — Flera soldater aflade liknande vitnesmål. Af korsförhören framgick, att pretendentens agenter hade haft mycket att skaffa med dem. — En musiklärare vid namn Pöwell, för hvilken Roger T. äfvenledes tagit lektioner på det franska hornet, berättade, att pretendenten, när Powell kom för att se honom, mött honom med ropet: Halloh, Po: well, mins, ni, når jag blåste horn för. er? På Powells fråga, om han ännu trakterade instrumentet, hade ,pretendenten: visat på sin tandrad; der två tänder fattades. De hade enligt pretendentens utsago blifvit utslagna af en häst. Förhöret fortsattes ätven onsdagen den 15:de. Vid denna daga förhör var det egentligen invånarne i Hants, som utgjorde vitnen. Åsynen af dessa skaror af vitnen bragte sjelfva öfverdomaren Bovill, som annars under denna rättegång lagt i dagen ett beunäransvärdt lugn och iakttagit den opartiska, orubbliga hållning som höfves domaren, något ur jemnvigt. Han utbrast slätligen i följande yttrande, som karakteriserar ställningen: Vi ha hört under målets fortgång att olika meningar om pretendentens identitet ofta fianes inom samma familj, ja till och med mellan man och hustru, så att dessa måst komma öfverens om att ej tala i detta ämne på det att husliga tvister ej må uppstå. Om hu käranden kallar till vitnen alla personer i Hanst (i trakten af Tichbornehonse), hvilka tro att han verkligen är Roger Tichborne ochom sedan svarandesidan åberopar som vitaen alla dem, hvilka icke anse käranden vara den verklige Tichborne, då ha vi här irätten just vackra utsigter. I sammanhang härmed föreslog the Lord Chief Justice att de båda parternaskulle öfverensk sinsemellan huru många invånare i Hants som skulle kallas till vitnen på hvardera sidan,. Hårpå kunde dock den lärde sergeanten gå in, utan förbehöll sig rätten att ej lemna något orespektabelt vitne oexamineradt. Man måste således vänta sig att hädanefter som hittills se skaror af vitnen, hvilka ega föga af vigt att meddela, föras inom skranket. De ifrågavarande vitnenas utsago gingo alla i samma riktning. Pretendenten hade af dem igenkänts synnerligast på sin blinkning med ögonen, å ögonbrynens form, på gången mm. m.; oc han ade påmint hvar och en bland vitnena om någon särskild tyldragalne från. Roger Tichbornes ungdomstid. Korsförhöret gaf visserligen upplysnin om att pretendenten, innan han, blinkande oci stötande sina kvän tillhopa såaom Tichborne det fordom gjort, uppenbarade sig i deras hem under en eller annan förevändning, synts ströfva omkring husen i sällskap med värdshusvärden i Alresford, mr Rouse, hos hvilken han en längre tid varit boende, så det låter sig antäga att denne sistnämnde (Rouse) kunnat lemna de upplysningar, med hvilka pretendenten i sin-ordmbg kunnat lysa inför de förvånade innebyggarne i Hants. Denna dag förhördes tillika en person, hvars vitnesmål, såvidt tvifvel mot dess trovärdighet under processens lopp ej kan förebringas, synes vara eznadt att mycket styrka pretendentens sak. Denne var en katolsk Prostman j Bristol vid namn Tho-: