frid, men innan hon nedgick, skulle hon dölja sig för att icke bevitna ett af de blodigaste skådespel, som uppfördes under detta krig. Längs he:a linien af finska armån gjordes anstalter till den förestående kampen, och i kögqvarteret i Takala var ett lif och en rörelse, som alltid röjer sig kring den plats, der högste befälhafvaren finnes. Adjutanter korsade hvarandra i alla riktningar, dels flögo de ut med ordres åt da särskildta afdelninrne, dels återvände de i sporrsträck för att iemta nya befallningar. Nyfikna, soldater och officerare om hvårandra, hade samlats omkring böfälhafvareas tält och väntade med den spändaste uppmärksamhet på hvad som komma skuile. Plötsligt ljöd ett dånande hurra från Lintulaxvägen och, omgifven af sina närmaste sprängde Adlercreutz fram till högqvarteret. Han är kommen, han är kommenn, ljöd det från man till man. Generalen är kommen, hurra, hurra! Hvem är det, hvem är detn, sade en gemmal soldat af savolaks infanteri till en ung karelsk dragon, hvarför skriker man på detta sätt ? Ni är lomhörd, gubbe,, inföll dragonen, eljest skulle ni kunna höra att det är generalen, som kommit för att taga öfverbefälet. Nu blir det annan dans af, skall ni trols Jaså, Adlercreutz är härs, mumlade savolaksaren och uppreste stolt sitt gamla hufvad, då får Kamenski annat att göra, vid min själ, ty generalen släpper inte fram honom så lätt.. De soldater, som stodo framför de båda samtalande, veko hastigt åt sidan för en ryttare, gom sprängde fram till Takala. Denne ryttare var Adlercreutz. Hans eldiga blickar flögo åt alla håll, till skogen, der jägarne bivuakerade, till Lintu