STOCKHOLM dea 20 Nov. Man torde erinra sig, huru den bekante demokraten professor Carl Vogt i början af det senaste kriget från Schweiz utställde till tyska folket en varnande uppsats af gripande innehåll med öfverskrift: Ve Victoribus, fe öfver segervinnarne). Han förntsade, att ysklands seger och tyska eröfringar på Frankrikes bekostnad endast skulle lända till det allrastörsta men för folkfriheten i Tyskland och Earopa, att derar skulle uppväxa en centraliserande cesarism och ett militärvälde, som långt ifrån att efter segren fredligt hvila på sina lagrar (såsom de få anhängarno af Bismarck i vårt land med så gtor tvärsäkerhet förkunna) snart skall vara färdigt till nya bragder och annexioner. Huru rätt Vogt haft i dessa sina förutsägelser visar sig med hvarje dag allt klarare. Vi tilllåta oss att, gåsom någonting ganska märkligt och upplysande, meddela följande skildring af den närvarande politiska situationen i Tyskland, författad af den mycket sktade tyske författaren och medlemmen af baierska andra kammaren F. Kolb: Dagligen kan man göra nya iakttagelser med afseende på den olyckliga verkan eröfringspolitiken utöfvar icke blott på de besegrade folken utan äfven på segervinnarne. Det soldatvälde, som Tyskland före de sista krigen beredde sig att bryta, har nu slagit fastare rot än någonsin, och till och med nationalrepresentationen bringar beredvilligt de offer, som kräfvas i dess namn. Man läse endast till ex. riksdagsförhandlingarne öfver förslaget till en rikskrigsfond, Vid detta tillfälla kunde furst Bismarck, utan att möta till och med den svagaste invändning, proklamera Fredrik II:s teori om det nyttiga i oväntade krigiska öfverfall sBåsom en äfven för Preussens framtid gällande grundsats, och en meälem af representationen hade till och med den oförsynthetea att redan på förband vilja disponera öfver de kontributionsmedel, hvilka i ett kommande krig skulle påläggas Preussens motståndare. Dylika uttalanden visa tydligt nog, af huradan beskaffenhet den nuvarande freden egentligen är, och ingen kan under dessa omständigheter undra deröfver, att alla Tysklands grannar, stora och små, med misstro betrakta det nya kejsareriket och att vi sjelfva, likasålitet som de, kunna komma till ro. Det sinne för politisk och borgerlig frihet, som förr var tyskarnes stolt-. het, utplånas genom påverkningar af sådan art som denna och kommer icke mera till heder, Men det är dock icke ännu det Ärsta, Det ena onda drager det andra efoo Icke blott folkens sllmänna rättigter unde, räfvas, utan sjelfva folkkarakdeter bn rdetivas, i det man-gifver näring åt pm slafvisk underdän.. Wetsanda, som tillintetsör och utplåmar hvarje aktningsvärd sjelf: känsla. Skulle någon tvifla Då gi tighöten häraf, må han blott läsa nägrå å5,de Mm de salen till Bismarck, för att icke tax Om dem, som ställas till den nye kejsaren sjelf, borg mästaren i Carlsruhe, som proklamerade Hohenzollaren såsom den af Gud sände, har blifvit öfverträffad af en annan, som ikaledes talade ej blott såsom privatman, utan såsom ordförande för en tysk stad ien kommuns namn. Dat var borgmästaren i Blankenburg, dr Otto, som emottog den från det ädla jägarehandtverket kommande kejsaren med ett tal, uti hvilket hög vishet tillerkändes monarken, under det att Gud fader måste åtnöja sig med vishet rätt och slätt, atan några epiteter. Sådana fordringar ställag nu för tiden i det nya tyske riket på gudsfruktan och goda seder, och ännu i detta ögonblick har man icke i någon tidning sett det påstående gendrifvas, att sådana tilltal kunna fröjda sig åt ett nådigt emottagande.