derna enligt bol... ......... 168480. — Tillgångarne öfverstego skulderna eniigt bok. 2,512,289. 1) 6 gånger större 2) nära dubbelt 1866. 8) 12 gånger större 1866. Att bolagets tillgångar och inkomster blifvit förökade, att arbetspersonalens ställning också blifvit förbättrad, att ordning och snygghet till:; vuxit vid Motala, torde ingen kunna bestrida; och j, att arbetarne hitintills avsett sig kunna hoppas på en god framtid der, bevitnar bland annat den stora mängden af trefiiga bostäder, som arbetarne sjelfve på egen bekostnad upprättat, sedan bolaget upphört att bygga arbetarebostäder. Arbets-: jönen bar från 1843, då jag tillträdde chefsbefatt; ningen vid Motala, till 1870, då jag lemnade den, stigit från 8, till omkring 15 öre pr medium pr timme pr man, en aflöning, som samtidigt för ; samma sorts yrkesmän varit lika hög, oftast högre j. vid andra verkstäder i riket. Men denna aflöning har redan under min företrädares tid och allt se-. dan varit ganska olika fördelad, i mån af arbets-. förmåga och duglighet samt såvidt jag och mina !. biträden kunnat bedörsa den. Som regel har hvarje arbetare, som fortfarit i verkstadens tjenst, fått framgent bibehålla den aflöning, han genom flit, förmåga och duglighet erhållit, äfven sedan hans fysiska krafter aftagit. Undantag deri hafva mig veterligen blifvit gjorda endast för sådane, som fonom osedlighet varit sjelfve förvållande till sin oförmåga att uppfylla de aflöningen motsvarande pligter; och vanligen hafva våra anspråk mera afsett god qvalitet än stor qvantitet af arbete och framför allt ett godt och sedligt uppfö-! rande. Att arbetet varit ansträngande och fordringarna ingalunda för små, visar sig af mortaliteten, gom är vida större bland arbetarne än deras hustrur; — antalet enkor, som af verkstadsbolaget underhålles, är mångdubbelt större än antalet orkeslöse arbetare. Jag ber nu att få yttra mig ianledning af några af kapten Unge meddelade uppgilter. Han säger i sin redogörelse: Då jag vid sammanträdets slut hade att glädja mig ät ett af flere bolagsmän uttaladt fullkomligt gillande af mina uttalade åsigter och önskningar rörande arbetarneg bästa, styrktes jag i den tron, att hvad jag sagt icke innehöll något hvarken orätt eller obilligt. Hade förbållandet varit annorlunda, är jag öfvertygad om, att arbetarnes fordne chef skulle hafva ansett sig skyldig, att med något ord bemöta mitt anförande. Då jag mottog min befattning som arbetschef vid Motala, ansåg jag det vara min rätt, min pligt och skyldighet att ensam anordna och ensam svara för mina åtgärder. Det ansågs ej af mig tillständigt, ej heller rätt att fordra, att min företrädare, ingeniör Fraser, skulle vara min rådgifvare i afseende å arbetarnes skötsel eller arbetets bedrifvande. Jag emottog såväl arbetspersonalen som verkstäderna sädana eom de hefunnos, och jeg ansåg mia skyldighet vara att sköta dem båda utan andras råd eller hjelp. Jag uttalade aldrig hvarken ogillande eller beröm om min företrädares åtgärder för arbeternes bästa; min hela uppmärksamhet riktades mina egna och mina pligters uppfyllande -— och mitt samvete och rättskänsla endast tog jag till råds, så ofta lugn besinning det medgaf. Jag respekterade min företrädares äsigter och jag bibehöll hans aktning. Jag skall ock respektera min efterträdares, då de visa sig praktiskt dugliga och användbara. Mitt begrepp om pligt är det, att min efterträdara bör hafva lika fria händer, som jag haft, i att åstadxommå allt det goda han kan; och om jeg ej delar hans åsigt om sättet, anser jag det icke hvarken med min eller hans ställning förenligt att uppträda inverkande deremot. Deraf är min tystnad vid bolagsstämman och det enskilda sammanträdet samma dag förklarlig. Enskildt yttrade jag till direktionens ordförande mina tvifvel om gagnet och nyttan af dessa åsigters genomförande och bad honom, att han måtte afstyra fortsättandet af dessa förhandlingar, som jag ansåg icke kunde medföra något godt resultat. Jag anade ej, att dessa åsigter, öfver hvilka jag icke hörde någona gillande eller klander, så snart skulle tilljämpas med de ledsamma följder, som uppstått; och jag lemnade aammanträdet och verkstaden samma afton. Den låcga tid jag varit vid Motala, under hvilkon jag användt mina bästa krafter, der jag egnat mina omsorger åt allt, som jag kunnat förstå och fatta nyttigt vara, der jag ätven begått folsteg och misstag, utan att ännu hafva förlorat befolkningens aktning och tillgifvenhet (jag tror det), har gjort mig detta ställs framför alla andra kärt; och uppriktigt önskar jag dess framgårg och lycka, och att detsammas nyttiga verksamhet måtte lugnt få fortgå. Och jag gör det lika varmt och uppriktigt, äfven om jag inom mig anser en eller annon ätgärd som vidtages, och som jag i möjligen inbillad vishet underlåtit, vara mindre god. Om verkstadens nye chef eller hans biträden nu vidtagit en åtgärd, som för närvarande synes mindre lämplig, kan tiden och billighetskänslan å ömse gidor utjemna felen och återställa förtroendet meljan arbetsgifvaren och arbetaren, utan hvilket efter mitt förmenande ingen framgång är möjlig. Den afbön man fordrar är blifven offentlig. Den är strägs, men rättvis, om verkmästaren i fråga handlat sin pligt li igt, hvilket jag förmodar, att direktionen undersökt; men vare dermed huru som helst, det beklagliga faktum qvarstår dock, att Motala verkstads arbetare gjort m teri emot siva närmaste förmän, i stället att till irektionen anmäla sitt missnöje med de åtgärder, som vidtagits. Lugret har blifvit gtördt och det förtroende rubbadt, som arbetspersonalen hitintills åtnjutit. Arbetare och löntegare här som annorstädes ega att enskildt begära förbättring i sina vilkor, när de anso gig dertill berättigade; och om de ej få sin önskan beviljad, kunna och böra de söka annan för sig förmånligare angtällniog, utan att dertill förleda någon annan. Att deremot genom öfvertalniog, lockelser eller hot uppvigla andra till gtegrade fordringar är ena förbrytelse emot allmän god ordning, som medför menliga följder såväl för hofamännen som dem, hvilka låtit locka sig dertill. Den äriige arbetaren har alliid samma intressen som den redbare arbetagifvaren och hans kunder. Den ene kan ej undvara den anåre utan men för dem alla gemensamt, Dessa strikes, som nu pågå i flere Tinder, äro menliga för kapitalisten och arbetsgifvaren och ytterst skadliga för arbetaren och det allmänna bästa, som lider med dem gemensamt. j Låt oss derför lugnt och fredligt fortsätta vår verksamhet här i landet och bidraga genom den till dess framgång och förkofran samt med hofsamhet och billighet ömse sidor afgöra våra stridigheter. Den, gom söker sanningen, finner det rätta, der, som uppriktigt vill andras väl, danar ock sitt eget; — men den, som ej förstår det, får i nödens skola måbända först lära att inse, hvad han utan sådan undervisning bort veta, nemligen att allas väl är enskildt väl också. Stockholm den 16 November 1871.