Hjeltarne från Savolaks. Berättelse af J. 0. Åberg.) Kommer ni då som vän eller fiende, frågade jag och fixerade honom skarpt. Det beror på er sjelf, svarade han så allvarsamt, att jag mot min vilja kände mig illa till mods. Mera hann han likväl ej säga, ty jag vände honom tvärt ryggen och aflägsnade mig. Detta hindrade mig likväl icke att höra löjtnantens förbannelser när han sakta återvände till sitt folk, Utan att bli sedd af ryssarne höll jag stadig utkik på dem och min glädje kan svårligen beskrifvas när jag ändtligen såg dem aflägsna sig Det var en fröjdedag för mig, och inte Dlott jag utan hela socknens befolkning andades åter friare. Vi skötte våra värf som fordom och ingen fiende syntes mera hos oss. En dag kom ett glädjens budskap till Grannäs Budbäraren, en ung bonde, som deltagit i slaget vid Alavo, berättade att ryssarne voro i grund slagna. Nu fruktade jag ej för Petrowitsch återkomst, ty han var natarligtvis med på flyktn. Min aning besannades också; jag såg ej Petrowitsch mera på Grannäs. Men, att han bar hämnd i sitt bjerta, har jag först nu-kommit att tänka på. Då tänkte jag icke vidare på honom och snart var han helt och hållet glömd. Men, hvem kan förutse sitt öde! Det skulle inom kort drabba nss med sitt förfärliga slag, förr än vi ens kande ana det. En natt väcktes vi af ett förfärligt larm på gården, Vi lysshade uppmärksamt och mellan skriken kunde vi tydligt urski!jz enstaka skott. Att det varrys4) 80 A. B. mr 242-244, 246—267, AA