gilvandet at hvad vid förnören IfIOreKORL oATESR kostnader hade hittills uppgått till 700 pund sterl. i veckan, hvaraf hvardera parten betalade 350 pund sterl. och denna utgift ansåg pretendenten gig ej vara i stånd att vidare bära. Svarandena åtogo sig att ensamme draga kostnaden, men förbehöllo sig ock rättighet att, om de så önskade, endast meddela kopior åt juryn, ej åt käranden. Sedan vitnesberättelsen af ett i Australien förhördt vitne blifvit uppläst, öfvergick domstolen till förhörandet af tvenne vitnen vid namn Liardet, -fader och son, hvilka hufvudsakligen intygade att under är 1854 till Melbourne verkligen anländt ett amerikanskt fartyg Osprey, hvilket berättades medföra några skeppsbrutne sjömän, som på vägen dit blifvit upptagne ombord. (Pretendenten bade uppgifvit sig hafva varit en bland dessa skeppsbrutna.) Derefter. följde ett af de vigtigaste vitnena i målet, Roger Tichbornes fordne betjent John Moore, som numera förklaradesig vara fullt öfvertygad om att pretendenten var den rätte Roger Tichborne. Det tyckes hafva funnits en tid, då Moore ej hyst en sådan mening. Under processen ädagalades och erkändes af vitnet sjelf att han i Mars 1867 yttrat bland annat: Utaf hvad jag sett af den mannen är jag säker på att han ej är den Roger Tichborne, med hvilken jag rest tillsammans. En person, som vid denna tid sökte häfva hang tvifvelmål om pretendentens identitet genom att hänvisa till att enkelady Tichbornae, Rogers moder, erkände pretendenten som sin son, hade då erhållit till svar: Det betyder ingenting, ty om de hade sändt öfver hit en egyptisk mumie och hängt på densamma engedel med namnet Roger Tichborne, så skulle hon hafva erkänt mumien såsom sin gon.. Hvad som nu bragt Moore på andra tankar än han förut haft, var pretendentens kännedom om några händelser, hvilka passerat ombord på fartyget vid utresan till Valparaiso och särskildt hans erinrande om ett slag af en fångad älbatross vinge, hvilket då träffat Roger och bhållit på att beröfva honom han ena öga. Moore hade fört dagbok under sina resor och noggrannt upptecknat äfven de ovigtigaste tilldragelser som bärunder passerat. Det ligger nära till hands att antaga, hvarom ock förmodanden från motsidan antydningsvis framstäldes, att dessa, tillika med Moores muntliga upplysningar, skulle vara en bland hufvudkällorna för pretendentens kunskap om Roger Tichbornes lif. Det dernäst följande vitnet var en mr George Bingley. Äfven hvad denne hadd att anföra vari hög grad till pretendentens förmån. Bingley hade under åren 1853 och 1854 lefvat i Santiago, hvarest han sammanträffat med Roger Tichborna på ett hotell derstädes; de hade brukat spisa vidsavma table dhöte. När nu ifrågavarande arfsprocess började väcka uppmärksamhet i England, eriarade sig mr Bingley (som numera var bosatt derstädes) detta sammanträffande och skref till pretendentens advokater ett bref, inneslutande en skrifvelse till Tichborne, deri han påminte denne om vistelsen i Santiago och åtskilligt, som dermed stod i samband. Ett välvilligt svar, hvari preteadenten förklarade sig fullt och tydligt minnas allt hvarpå Bingley häntydt, hade ett personligt möte till följd, och vitnet erhöll visshet om att pretendenten var Roger Tichborne. Ännou mera talade till pretendentens föråel det vitnesmål, som derpå aflades af Joseph Manton, f. d. underofficer vid karbinier-regementet, vid hviiket äfven Tichborne tjenat. Manton bade äfvenledesg, i likhet med Bingley, sjelfmant vändt sig till pretendenten; hade haft en sammänkömst med honom, vid hvilken han i början funnit honom varå mycket olik Roger Tichborne, men efter 20 minuters förlopp började ået blifva honom allt mer och mer klart, att han var den rätte. Röst, gång och äfven dragen, gedan fettmassorne i ansigtet tänkts hafva blitvis aföägsnade,, voro desamma. En bland dem, som förut bestämdast uttalat sig för pretendenten, var likaledes en f. d. sergeaut vid karabiniererna vid parmn John MCourt. Under tjenstetiden hade han och Tichborne haft ätekilliga tjensteåligganden gemensamma, och särskildt hade de, Tichborne såsom den ende, löjtnanten och MCourt såsom den ende sergeanten vid regementet af katolsk trosbekännelse, baft att om sön; dagarne föra de soldater, hvilka voro katoliker, till kyrkan. MCourt bar för ett par månader 8edan aflidit, men hade dessförinnan aflagt ett vitnesmål, hvilket nu, i trots af motsidans protester — ty tillfallet till korsförbör var dem ju numera betaget — producerades. MCourtsintyg afsiutas med en fuli och tydlig, unåer edsförpliigtelse afgifven försäkran, att preteadenten verkligen är Roger Tichborne. Ej mindre öfvertygad härom var mr Andrews, deltagare i en firma som förfärdigar kaskar och: förser officerare med annat dylikt som. bör till) uniformen, Han påstod pretendenten vara en! trogen afbild af hans gamle kund, mr-Tichborne. Mr Andrews, som enligt sin egen utsago: eger; gtarkt minne för ansigten och personer,, kände; genast igen honom. Öch ännu tydligare bekräftas identiteten, då pretendenten påminte vitneti om den person som introducerat honom hos firman, öfverste Greezwood, och då han lät mr Än drews tåga mått af hans hufvud, hvilket mått fullt , öfverensstämde med storleken på de kaåskar, som :; levererats åt Roger Tichborne. Det vigtigaste vitnesmål, som afgafs till preteni dentens förmån. under de för hans sak så ytterst! gynnsamma förhören i förra veckan, var dock det: som aflades at Andrew Bogle. Om man utgår från! det antagande, att pretendenten är en bedragare, så ligger den förmodan nära till hands, att ohn Moore kunnat förse honom med upplysningar om Roger Tichbornes person och Andrew Bogle om! familjen Doughtys lif. Bogle, som är af negerextraktion, hade såsom ung gosse blifvit af sir Ed) ward Doughty (Kate Doughtys fader), hvilken i: sin ungdom någan tid vistades på Jamaika, tagen i tjenst. Han hade bibehållit sin befattning ånda vilt sir Edwards död, blifvit förtrogen med familjens alla förhållanden och varit en-trägen följeslagare åt Roger Tichborae, när denne under sin vigtelse på Tichbornegodset företog sina jagtoch . fiskeutfärder Båsom jägare eller fiskare. ter sir Edwards död lemnade Bogle England och begaf:. sig till Australien, hvarest han slog sig ned i Sidney, hufvudsakligen hemtande sitt uppehälle från: en pension på 50 , som utbetaltes till honom af! den familj hos hvilken han aa. Men det var! ej blott ekonomiska förbindelser med Doughtyfa. ! miljen som tortforo, utan tillika fortgick en bref-:: vexling mellan honom och hans hustru å ena sgi-! dan och enrkelady Doughty å den andra. Han höllg derigenom i ständig kunskap om hvad som hände inom de särskilda grenarna af familjen Tichborne. Det synes ock som om det vore från ett af lady Doughtys bref, som första tanken väcktes hos honom derom att Roger Tichborne änau kunde vara i lif. I ett bref dateradt Januari 1855, hvilket framlagts under rättegången, ckrifver lådy Doughty att enligt utiderrättelser från Rio hade skeppet Bella, på hvilket stackars Roger Tichborne gått. ombord för att afsegla till Newyork, förlist. -Väårt enda hopp — tillägges det — är att: de skepps-. brutne kunnat blifva upptagne af något föga ;yg och förde till Australien eller annorstädes. från denna tid skulle nu Bogle, efter sitt eget yågtående, ständigt hafva hyst den tanken att i Australien påträffa Roger Tichborne. Åren förringo utan att detta lyckades . Men i Aug. 1866 hade Bogles son, som är barberare i Sidney, för honom omtalat ett yttrande, hvilket fältsutaf en sund. Detta yttrande, säger Bogle, mystiskt, föranledde mig att göra ett besök på ett af Sid-; weyä hoteller., En person passerade der förbiho1 om, mot hvilken han ej kund. underläta attsmåle; ;ch denne besvarade småleendet med ett: Hailoh, ; 3ogle, är det ej-nil Den talande var Roger Tichd 0 8 . l ji 1 J 1 f f j 5 1 Å f 1 5 1 l ö sorne. Bogle lemnade Australien tillsammans med oretendenten, i hvärs familj han sedan lefvat. Det korsförhör, som derefter af generalprokuatorn anställdes med vitnet, var ur processuel ynpunkt i hög grad intressant. På ena sidan utrecklade generalprokuratorn all den skarpsinnig; et, söm stod honom till buds, men åä andra si-. ian lade Boele i dacena en ovanlig förslagenhet.