pade fiender. Lika modigt gick också Jussu framåt; ingen af dessa jättar kände. i sin förbittring de mindre sår, som de ibland er0. Elden grep med blixtens hastighet omkring sig. Det sprakade öfver de kämpande och då och då nedföllo brinnande delar af taket i kosackernas hopträngda led, der de anställda en groflig förödelse. Ja, ja; Di bar lagat till ris åt er egen rygg. grinade Jassu, när han såg hura kosackerna svärjande spranga omkring, dan ene med brinnande hår, de andre med Vläderoa i ljusan låga. Det der tycker jag är fördömdt nöjsamt att sel, Du är änpu sid godt humör, Jassuo, inföll Henrik, som stod bredvid honom. Det öfverger mig aldrig, må fändriken tro, och hvilken ärlig finne kan låta bli att skratta åt sådana tokroliga bestar, 5e bara på den der, som hoppar derborta; baa ser, så sannt jag lefver, ut som en oxe om sommaren när bromse3 anfäktar honom. Ser fändriken, jag skrattar och slåss på samma gång och det, böt en ärlig krigsman göra — hurra! Se, der är han, den saten,som vilie bränna osg inne, skrek Matte och sprang rakt fram till ovficeren, som trängde sig fraw mellan kosackerna. Det vore väl fanken om jag inte skulle kunna märka honom, så att ban mister lusten att göra om dena leken. Henrik grep Matte i armen för att bindra honom att springa in midt uti den tätaste hopen af fiender; men den gamle var så hänförd af sin itver att han icko aktade några föreställntogar. Han hade utseit officeren till sitt mål och detta skulle han hinna, äfven om han skulle sätta till lifvet vid försöket. Hans väg gick öfver stupade fiender, men