ord, men Axel hade uppfattat dem. Han ville påminna sig att han sett dessa ansigten förut, men när och hvar, det låg ännu outredt i hans själ. Som dankla skuggor, hvilka ännu icke antagit någon bestämd gestalt, dansade fordna hågkomster förbi hans själj hap tänkte och tänkte, men skuggorna bibehällo änuu sitt ghaoslika utseende. Axels och Henriks blicskar mättes och de Ze så mycket som; ha vi inte en agR sång förat sö. 16 ta ljusa hår, dossa strålande ö on? rv ot Men änonu hade de icke klart för 8 Om det endast var en bedräglig villa, eller en dröm, som behöfde tydningar. Här får ni bo så länge, ha! ha! hal grinade kosackerna och höjde piskorna över den gamle, detta rum är godt nog ät en upprorisk !. Dea gamle mannen knöt händerna mot sina plågare. Upprorisk! dundrade han cch stampade i golivet, hvem vägar kalla mig upprorisk! Jag bar försvarat min egen gård för er roflystnad. Er skara var min öfverlägsen; jag måste följa er nu, men en annan gång blir det min tur att böja edra nackar. Dritven af en inre aning hade Axel sakta närmat sig talaren och stod endast ett par alnar ifrån borom. Kosackerpas förut vedervärdiga drag förvredos på det ohyggligaste och blixtsnabbt flögo deras krokiga sablar ur slidorne, Den uogsa flicken gat till ett anskri och störtade fram, men de vilda krigarne skrattade blott hånfaollt åt hennes tårar. Håll, usliogar., dundrade Axel och trädde fram. Är det krigarsed att förgripa sig på en väralös man och en qviona! Akta er, Kulneff skall få vetskap om detta. Kosackerna skummade af raseri. En af dem rusade fram med höjd sabel och grep blixtsnabbt den unga flicken i håret samt drog henne ett far steg fram mot dörren. Detta var mer än Axel kunde tåla. Vig som en pantber, och utan att tänka på sin sårade arm, störtade han fram, grep kosacken