icke falla. Vid hvarje slag, som-de omenskiiga kosackerna tilldelade den gamle, gaf hon till ett anskri och slöt si7 närmare honom, nm gille hon söka skydd för den misshandling, som kon väntade sig i hvarje minut. a 2 s AIrabbade den gamle Så länge slag:n endast Sn f beps var han temligen lagn, fastän m.. a goistrande ögon kuade se att raseriet koka. inom honom, men när piskorna höjdes öfver den unga flickans haivud, då gaf han till ett rytande så hotande, att de råa krigarne ofrivilligt drogo sig tillbaka. Det låg någontiag i den gamles hela sätt och i havs blickar, som för ett ögonblick kufvade vilddjursoaturen hos seppernas råa söner. Med en hastig blick öfverfor den gamle sitt nya fängelse och sina okända kamrater i olyckan. Hans olickar ilade ifrån Axel till Matte och så öfver till Jussu, som afsides från de andra, med l!urande blickar betraktade kosackerna, och när han säg uttrycket i den sistnämndes ansigte, syntes ett leende af tiilfredsställelse på hans tillslatna liopar. Kanske trodde han, att han här skulle finoa skydd för sina fienders missbandlingar. Men i nästa ögonblick kom han att tänka på, att hans nya kamrater också voro i samma belägenhet som han, och hoppet försvann åter. Icke så med den unga flickan. Den första blick hon möcte när hon slog upp sina ögon var Axels. En besynnerlig känsla bemäktigade sig henne; hon kunde icke taga sina ögon irån den unge mannen, som betraktades h-one på ssmma gång medlidsamt och väshgt. Hon ville tsla, men orden dogo på hennes läppar, och fastare slöt hon sig intill den gamle. Äfven de andra finnärne betraktade med ett visst intresse den unga flickan, som tycktes dem dubbelt intagande i sin sorg, och löjtnanten hviskade sakta till Hanrik: Hvilken täck flicka!. Men, hvilken olycka att hon råkat i händerna på de fördöndar, hviskade han tillbaka, Han trodde icke att nägon hört hans