TE JM VER PV VMA RV Slott och Skans varit lemnade omunderade; goda pass ostyckade m.m. dylikt; fiendens skadliga brännande ati förhindra, hvarmed han likväl skal hafva inemot tre veckor förut, uti våra skärgårdar fortfarit?. Denna berättelse, om den roll de reguliera trupperna utfört, som voro safaedåa för ortens och stadens försvar, kompletteras än vidare af den ipakterna förvarade berättelsen af general-sdjutanten friherre Georg Rosenbare, hvilken dock, på samma gång, bjert belyser förloppet vid det frivilliga försvaret, med den uppbådade allmogen. Generaladjutanten Rosenhane, som i sista stunden och hoklagligen alltförsent, blef nämnd till högste 1edare för det frivilliga försvaret, synes, efter allt hvad oss är bekant, hafva varit en fosterlandsvän af den gamla redbara karolinska krigareskolan; att han icke förmådde komma till bättre resultater vid försvaret af denna ort, kan ingalunda tillskrifvas honom, utan får väl, jemte andra bidragande och motverkande krafter ,tillskrifvas den gränslösa försummelse från de styrande och maktegandes sida, som nästan förberedde fiendens ohejdade sköflingar och nästan försvarslöst lät födernejordens gods och kojor, byar och städer gå upp i lågor; så mycket hellre, kanhända, gom egna syften äfven torde gynnats af dessa svarta dåd...... Vi gå nu till den Rosenhaneska berättelsen: Den 21 Juli 1719, om morgonen kl. 4, ankom vår dåvarande Landshöfding, nu Presidenten Högvälborne herr Baron Germund Cederbjelm till min sätesgård Marieberg uti Björkviks S:n, Nyköpings län, och berättade huru till fiendens motvern han. allmogen uppbåda Jåtit uti länet, att församlas på Nyköpingsvägen; men som då alla icke voro framkomne, var herr Landshöfdingen sinnad att begifva sig åt Oppunda-sidan och förmå de återstående af allmogen äfven att uppbryta och sig hos de öfriga inställa, begärandes herr Landshöfdingen fördenskuld, att jag ville antaga mig kommando öfver de på vägen församiade. Fasiän jeg väl besinnade, det vore min undersåtliga pligt, att till mitt kära Fäderneslands försvar använda all möjlig flit, kunde jag likväl ej. annat än erinra herr Landshöfdingen, det jag hade svårt att i den hastigheten åtaga mig sädant äfveptyr, serdeles som jag någon hennes Kongl. Maj:ts order dertill icke undfått hade, ej heller herr Landshöfdingen något tillförene derom anmodadt; och dessutom väl visste, att bvarken Kronobetjenter eller allmogen skulle visa mig, såsom dem obekant, den lydnad och hörsamhet, som dertill nödvändigt fordras; och det så mycket mera, sora jag befarade: 1:0) Sådana anstalter, som till ett så högst angeläget defensionsverk vara borde, icke gjorda äro. 2:0) Ingen militär ankommer ännu, som de förnämsta poster mot fiendens annalkande säkrast kunde anförtros. 3:0) Ingen enrullering med allmogen skedd; att de sockenvis uti kompanier, med sina officerare blifvit inde!ade. 4:0) Ingen ammunition ännu på allmogen blifvit utdelt, eller gevär. . Deruppå herr Landshöfdingen sig utlät, att jag raed nästa post kunde göra mig försäkrad om H:nes Kongl. M:ts nådiga order och, att föröfrigt all nödig anstalt vore gjord, så att intet mer återstode, än att jag med afresa ville skynda4); då sg, utan vidare betänkande reste åstad, ändock jag beklaga min kära hustrus sjukliga Sillstånd, som i min frånvaro, i så beskaffat mål, hade ingen gom sig kunde tiligodose; deruppå jag genast för. fogade mig på vägen till Nyköping, hafvandes i mitt följe Löjtnant Grass; Kommeniater Broman; Olof Ekman, numera Landträntmästare; samt mina drängar och så mänga a? Björkviks allmoge, som i hast kunde sammanfås och i Stafhella sig föreamla,å den mening, att närmare in åt staden sammanstöta med de öfriga socknarne och fatta posto omkring Nyköping. Men då vi kommo inemot NederWalinge, vid pass 1, mil ifrån sfaden, mötte oss några bönder af Stegtomta s:n, som berättade att de fått kontraorder, emedan säkra tidender inlu giv att fienden vore aldeles aftågandes(!) sätnt att Töradsskrifvaren Widbom hade order sådant allmogen att antyda; hvilket föll mig undersamt. Men som nu sådan underrättelse inte kunde hålJas för trovärdig, gaf jag dem befallning. att intet gå utur stället, utan allmogen förblifva skulle hos mig, tills vidare order; och affärdade genast Löjtnant Grasa till bemälte Häradsskrifvare, som nyligen ifrån staden var ankomtien, att.af honom förnimma rätta sammanhanget. Och då han återkom, hade han sådan berättelse, som dess deröfver gifna attest, Litt. B, utvisar. 5) Under löjtnantens frånvaro, afskickade jag jemväl, för större säkerhets skuld och visshet om saken, Stångvaktaren Carl Jonsson i Wala, till Landskamreraren Jacob Sundler, som med den utskickade mig sålunda besvarade, att som intet fiendtligt vore på färde(!) har bemälte Kamrer gifvit den uppbådade allmogen omvändning, tills vidare order, att få sin säd, till huset; hvilket han sjelf måste tillstå; för annor händelse offererar jag mig honom sådant bevisa; hvarefter jag på intet sätt kunde förmå den hos mig församlade allmogen, till antalet allenast 68 man, som hos mig voro, något längre att töfva, serdeles som alla de andra socinarnes fått befallning, att gå hem till siza hem vist (1) (Forts.) — Social-demokratiska annonser. En radikal skomakare Lange i Altona kungör: I tisdags förfårades min hustru och jag genom födelsen af en nutidsslaf.. — I en sachsisk tidning averterar en svarfvaremästare Tetzoer i Chemnitz: I dag födde min hustru en frisk pojke. som straxt genom kraftigt skrik protesterade mot de bestående förhållandena. — Ett märkvärdigt brotimål är för närvarande föremål för undersökning vid en domstol i Ryssland. Förhållandet uppgifves vara följande: I T. guvernement bodde en godsegare K., enkling; han hade en god vän, godsegaren N., bosatt i K. guvernement och likaledes enkling. K. hade en son och N. en dotter, Dessa vänner förklarade på sin dödsbädd sin vilja vara, att deras barn, som då ännu voro helt späda, skulle i framtiden äkta hvarandra. Denna föräldrarnes önskan hade både skriftligen och muntligen blifvit meddelad de närmaste anförvandterna. Först afled K. och gedan N. Förhållandena fogade så, att de för hvarandra bestämda barnen blefvo åtskilda. Den unge K genomgick sin lärokurs, blef tjensteman, tog afsked och slog sig ned på sitt landsgods; under tiden uppväxte hans utsedda brud till en utmärkt skönpbet, och som hon var rik och skön, blef hona en sällsynt brud. Men likaså skön som fröken N. var, lika ful var hr K. Ena vacker dag erinrade sig hr K. sin faders öaskan Han beslöt att uppfylla den och begynte brefvexla med frökea N., som han ej sett sedan sin tidigaste barndom. Det blef kändt, att äfven fröken N. hade kunskap om fädernas önskan, men hon gaf likväl icke gnast sitt samtycke till ett äktenskap med br K., utan bad honom först komma på ett besök till henne. Hr K. lofvade infinna sig. Men tanken på hans fula ansigte, hvilzet han var öfvertygad icke skulle behaga den unga damen, åstadkom mycket hufvudbry. Då han en dag var försänkt i dystra tankar, infann sig hos honom en vän, hr W., en ung, vacker och ståtlig kavalleriofficer, men utfattig. På W:s fråga om orsaken til hans dysterhet berättade hr K, sina giftermålsplener, hvilka hans fula yttre säkert skulle göra om intet. Ingenting annat, kära bror, — det är en bagatell; inom en månad skall du vara gift, men du får ej spara på fyrkarne, uppmuntrade W. Hvad vännerna vidare öfverenskommo är okändt, men följden blef att W. af K. erhöll 3) Så vid Telge! Sedan man blottat och prisgifvit staden, göras några svaga försök, att släcka branden — eller, såsom vid förstnämnde ort att roffa till sig hvad eld och fiender skonat! ) Huru motstrides ej sedermera dessa försäkringar af en verklighet, der allt brast! 5) Denna uti akternas förvarade attest upplyser, såsom nedan nämnesg, att kontraorderna utgått