kartverket, torde, i fråga om den splittrade! verksamheten i flera län samtidigt, med visset kunna i hög grad tillskrifvas det enskilda jordegareintresse och ä:ven det ortliga kommunal-intresse, som så lätt kan skylta såsom allmänt intresse och genom erläggande af ett jemförelsevis ringa bidrag tillskansa sig hela statsanslaget. I någon mån bar också detta varit förhållandet med geologiska kartverket, men så vidt jag vet icke med det topografiska, hvilket af alla tre är det som, strängt begränsadt, kan säfa endast gagna staten. Det geologiska artverket är vida större än statens beho! kräfver, och flertalet af komiterade ba härföre föreslagit dess utgifvande i förminskad gkala samt dermed antagligen i viss mån afstängt kommunernas inblandning. I slika fall är kommunen en falsk och egennyttig vän till staten, Detta ha våra jernvägars historia visat, och ekonomiska kartverkets olyckliga debut är ett ytterligare bevis derpå. Dermed vill jag visst icke förneka, att icke de utgifna häradskartorna och deikoncept befintliga ekonomiska kartorna kunna vara nyttiga och intressanta liksom alla andra kartor af hvad slag de vara må, men samma förhållande är med hvarje egendomseller bykarta, hvilken egendomsegaren eller bydelegarne på egen bekostnad låta upprätta. Det vore också oklokt af egendomsegare och kommunalmän att ej begagna en gynnsam kovjunktur och låta staten betala en sådan karta. Lika litet kan jag neka, ati det fiones förhållanden som göra statens mellankomst högst gagnelig både för staten och kommuner. Så till exempel kan väl irgen neka, att icke kartverket öfver Norrbottens län är en stor vinst för staten, men detta kartverk öfver en förut alldeles okänd aflägsen del af riket är geografiskt, topografiskt eller allt utom ekonomiskt såsom det kallas eller jordbruksstatistiskt såsom det skulle vara enligt andemeningen. Det vore också i hög grad önskkligt, att Umeå eller Westerbottens län blefva kartlagdt på samma sätt som Norrbottens län af landtmätare, enär först befintliga så kallade kartor öfver detta län äro föga noggrannare än astronomens kartor öfver månen. Att staten deremot låter i oerhördt stor skala upprätta kartor öfver trakter som den förut låtit kartlägga två gåvger under loppet af mindre än 50 år är en sådan orimlighet, att de komiterade, anbefalda att yttra sig öfver kartverkens oorganiserande, omöjligen kunnat komma tiil annat resultat än de gjort. En för riket dock gogneligare utväg hade kanske varit att hänvisa anslaget för ekonomiska kartverket till C2 ännn icke kartlagda delarna af Norrlands öJemarker, om man nödvändigt velat vidhålla den efter min tanke oriktiga åsigten ect anslaget afsåg -blott kariors a ciler utgifvande i stället för åstadkommande ar en jordbruksstatistik. För att icke blifva vidlyftig och tröttsam, måste jag nu sluta. De som önska en sakrik utredniog af ämnet såsom kartverksfråga kan jag blott hänvisa till generaldirektör Falkmans i betänkandet tryckta och af hr I. med rätta framhållna reservation. Såsom jordbruksstatistisk fråga och ännu mer såsom kommunaljråga i stället för statsfråga är ämnet ännu outredt och fordrar ännu kanske både tidningsartiklar och komiteer. Skulle mitt sätt att framställa en onekligen ömtålig sak erfordra förklaricgar, är jag beredd att afgifva sådana. Tillsvidare måste jag inskränka mig till att anföra slutorden i hr T.g utmärkta artikel, hvarvid jag ytterligare vågar tillåta mig en kursivering: — Vigtigast är att något sker och så mycket som möjligt och så väl som möjligt till fosterlandets kännedom; med sparsamhet der utan skada så ske kan; med öfverlåtande åt kommauner eller enskilds, hvad ej staten vidkommer; men under god offentlig tillsyn, hvad som förblifoer statens. Ear