Hjeltarne från Savolaks. Berättelse af J. 0. Åberg.) Såå, mumlade löjtnanten, i det ban skarpt fixerade kosacken, som nu såg lika dum ech lik iltig ut som tillförne. Den skurken har måhända fört oss rakt i en fälla. Det vore tusan så obehagligt, då vi nu äro så nära de våra. oa Ja, nor Vore det förargligt, inföll Matte, som hört löjti SPtens ord, men om vi råka i ett bakhåll elle dylikt, skall den der skurken aldra först bli söremålet för denna, och det tror jag skall bekor a honom särdeles illa. Med dessa ord skakade fionen muskötten tätt framför kosackens ögori, ..xsom om han på förhand ville göra honom förtrogen med hvad han hade att vänta. Men fångånsyntes lika slö som förut och höll blickarne envist fästade på marken. Detta retade löjtnanten, som just af detta fångens beteende nu började fatta svåra misstankar, och han ropade fördenskull, i det han gick kosacken inpå lifvet; Se upp, din krabat! Kan du se ea ärlig finne i ansigtet utan att rodna. Kosacken ändrade icke ställning det minsta, Matte, hviskade löjtnanten med afsigt så högt att fången skulle höra det, kittla honom en smula i ryggen, Det kanske kryar app honom Löjtnanten hade knappt hunnit uttala sista ordet, förrän kosacken upplyfte hufvudet och slungade på den unge mannen en så trotsig och på samma gång hatfull. blick, att han ——— 1) Se A. B. sr 242-244 och 246—252.