STOCKHOLM den 31 Oktober. Den politiska ställningen. IL Atskilliga af de uttalanden, som nu frånlk ärmare och fjärmare håll förnimmas med andning af ministerkrisens provisoriska af-lr utning, grunda sig, efter hvad vi tro, på en ir tissuppfattning så väl af sjelfva det steg onseljens ledamöter nu. senast tagit, somls ckså af en och annan företeelse inom våra l( rycket orediga parlamentariska förhållanden, s vilka äro alldeles inkommensurabla med för; ållandena och partibildningarne inom snart, agdt alla andra länders representativa för-l. amlingar och som bli rent af obegripliga, oa : nan vid deras bedömande på afstånd begag-: ar någon främmande och allmän politisk nåttstock. Hvad törst angår ministörens återinträden, å betrakta vi detta, såsom vi ock redan of-l ranför antydt, som helt och hållet provisoiskt. Vi stödja oss för detta antagande på relt och hållet objektiva grunder, Denna ministör, såsom ett helt betraktad; hade gjort ill sin stora bnöduppRit att söka lösa försvarsfrågan och den har så tydligt som det väl är möjligt ådagalagt sin öfvertygelse vara, att denna sak icke tål något uppskof. Ministören har för uppnåendet af det åsyftade målet med största nit och oförtratenhet vidtagit alla de åtgärder som den ansett möjliga och lämpliga och framlagt sådana förslag, som den ansett under våra förhållanden kunna ha någon utsigt för sig att bli antagna och kunna genomföras, Då alla dess försök strandat på en riksdagsfraktions non possumus, har denna ministör, icke i vVredesmodv, såsom en eller annan samtida förmenat, utan i enlighet med hela sin på förhand noga öfvervägda uppfattning af ställningen samt efter lugn och allvarlig öfverläggning, förklarat sig sakna medel och utvägar att bringa till lösning denna stora fråga, som den anser icke kunna, icke böra och icke få falla. Om denna ministör nu — sedan det visat sig att oöfverstigliga hinder uppreste sig emot bildande af en ny mieistör, som genast kunde öfvertaga förberedelserna till den stundande lagtima riksdagen — slutligen ansett sig af sin medborgerliga pligt nödsakad att, med åsidosättande af sina personliga önskningar och sina berättigade fordringar, gifva efter, för monarkens anhållan, att den åter måtte öfvertaga ärendenas ledning, så kan detta icke innebära annat än ett tillsvidare. Någonting annat är en politisk omöjlighet. Vi veta icke, om det uttryckliga tillkännagifvande, som i detta hänssende blifvit gjordt i fråga om statsrådet Abelin, skall äntyda derpå, att han kommer att afgå före riksdagens sammanträdande. Men om så skulle ske, så är det, med den fullstänga solidaritet i försvarsfrågan, som egt rum inom konseljen, samt till följd af den varma och djupt grundade öfvertygelss, hvarmed samliga: dess ledamöter omfattat de framställda förslagens hufvudgrunder, otänkbart, att denna samma konselj skulle kunna komma att i sig inrymma en krigsminister, gom icke i det hufvudsakliga hyste samma uppfattning. Det är sålunda icke heller tänkbart, ätt hr Abelins eventuelle efterträdare inom denna ministör skulle kunna framlägga något förslag i försvarsfrågan, så framt man icke skulle skrida till en upplösning at Andra kammaren, hvilken tanke vi dock betrakta såsom definitivt ötvergifven. Statsrådets ledamöter — inclusive hr Abelin eller den som träder in på hans plats — komma sålunda att möta de ssmmanträdande kamrarne såsom i sjelfva verket endast provisoriskt konungens rådgifvare och innehafvare af de särskilda portföljerna och såsom de der äro färdiga att afgå, så snart någon utsigt finnes till bildande af en annan parlamentariskt möjlig ministör. Förmodligen motse de derföre också med det allrastörsta lugn den starka och häftiga riksdagsopposition, som nu bebådas från åtskilliga håll, der mö under ministerkrisen och vid underrättelsen 4 de många misslyckade ministerkombinationern. Y2t ganska mycket handfallen och ansåg det lämpuct att lägga åsidobåds basuner och trumpeter, ja Sill och med lät förljuda, att det måhända ändock vore bäst, om ministrarne ville stanna qvo På sina platser. För att påskynda deras defimn.v2 afgång behöfg säkerligen ingen våldsam opposnion; kan man blott ådagalägga att det finnes en rxtdagseller till och med blott en kammarmajoritet, som icke blott kan förkasta förslag, utan verkligen vill någonting i försvarsfrågan och som vet hvad den vill, och kan man sår som uttryck för denna majoritets uppfattning presentera en ministör, som innebär en poJitisk möjlighet, så tro vi, att konseljens nuvarande kävmöter icke blott skola gerna och med glädje afgå, utan äfven egna den nys ministeren sina varmaste välönskningar med afseende på lösningen af det storå nationella problemet. 5 ; , Vi böra nttryckligen tillägga, ätt hvad v här yttrat om ministerens rovisoriska ställning grundar sig helt och . hållet samt uteslutande på våra egna politiska slutledningar samt på den kännedom vi kunnat förvärfva om denna ministörs uppfattning, vär sen och karakter, genom noggrannt aktgifvande på dess handlingar och dess parla mentariska uttalanden. : En annan felaktig föreställning, som ligge till grand för många skefva resonnementer är den, som vill göra den: fraktion i Andr: kammaren, som man vanligen. plägar kall: landtmannapartiet, dels till riksdagsmajoritet dels till segervinnare i försvarsfrågan. Mar synes dervid understundom glömma bort, at Första kammaren existerar och att den ha follkomligt samma konstitutionella rätt oc! befogenhet som den andra. Den omständig: heten, att en majoritet i den ena kammare förkastar ett lagförslag, så att något beslu