slarada den kejserliga familjen för afsatt v noll och ingen betydelse? Det är vällp sannt, att denna församling utsågs genom lr len allmänna rösträtten, hvilken uttalade sig not kejsardömet, genom att utesluta de imperialistiska kandidater, som hade vågat uppställa sig; men detta är ju en detalj af ingen vigt. Napoleon vill sjelf bestämma det sätt hvarpå man skall vädja till nationen; han önskar ett plebiscit på sitt sätt, och han skulle icke anse det för djerft att anhälla att i egen person få leda opsrationen. Hvad de genom den allmänna rösträtten valda församlingarna. angår, existera de ej, och det är icke från i dag man känner den ringaktning, Napoleon hyser för dem. Temps yttrar sig på följande sätt om manifestet: Dea första känsla man erfar efter genomläsnin gen af detta dokument är förödmjukeise. Så mycket blod, så många olyckor ha då icke varit tillräckliga att befria oss från bonapartismens skamfläck! Men dennå känsla, vi medge det helt uppriktigt, är icke uten en viss blandning ar bryderi. Hvad skall man svara denne man, om bändelserns icke ha talat nog högt. Och kuru skalla väl argamenter kuona utöfva något jaflytande på förnuftiga varelser, då det fraktanevärdaste ansvar som en herrskare någonsin ådragit sig änru lemnar plats förj. diskussion. Frankrike hade gifvit allt åt äfventyraren. Det hade lemuat sig sjelf åt honom, det hade med tillslutna ögon lemnat sitt öde i hans händer; och han satt allt på spel, förspillt allt, förrådt allt. Aldrig hade oförmägan till den grad antagit brottets proportioner. Och man diskuterar detta regemente, ja, det diskuterar sig sjelf; men hur skall man kurna svara, då man icke kan inlåta sig på diskussionen, utan ati redan derigenom gifva den dystro interlokatören en fördel?... Napoleon sintar sitt manifest med att uttrycka gin smärta att Frankrikes ödon blifvit lemnadt ät händelsernas slump, åt partieraas raseri, åt de nuvarande makthafvarnes svaghet och åt utländingens obevekliga foråringar. Här lemnar indignationen ram för häpnaden. Vi vilja icke uppehålla oss med att jamföra landets nuvarande tillstånd med hvad det var under kejsardömet; men antagsnde att den närvarande tidens svårigheter icka vore hundrafsidt godt genom befrielsen från den tjuggäriga IGrödmjukelsen, vilja vi blott fråga hvem som lemnat Frankrike åt höndelseross slump och fiendens fordringar? Napoleon III her iklädt sig allt ansvar, han har svikit allt förtroende, och då han pu höjer sin etämma, är det för att anklaga dem som han ruivorst och offrat; i sanning det är höjdpunkt.v Af oförskämdhet,. — Sidele uttalar sig i ävnet på följande sätt: Dassa meddelanden, som af Times korrespondent lemnas med en omsorgs fullhet, som verkligen är rörande, visa 083, att den som var Napoleon III fortfarande är densamme. Samma hållning: man väntar allt af hans stjerna eller snarare genom ett dekret af Försynen usder form af en appell till folket,. Samma språk: man konspirerar ej, man kastar längt ifrån sig de låga intrigerna. Det är ja alldeles säkert, eiler hur ?, att de låga intrigerna aldrig fått tillträde till äfventyrarens från Strassbourg hjerta, att konspirstören från Boulogne alluid byst en helig fasa för de låga intrigeraa och att det allds lea icke är till följd at låga intriger som prins Louis Napoleoo, republikens president, gjorde statskuppen i December. Någon tid före attentatet af den 2 December anklagade man Louis Napoleon för att konspirera motrepuabliken; han tog himmel och jord till vitne på renheten i sina afsigter. Om erfarenheten ej är ett tomt ord, så spårar man i gästens på Chiselhurst förklaringar bevis på att han är i farten med att konspirera — — — Exkejsaren talar också om sin rätv, Hvilken är denna rätt? Franska folket har ätertegit utöfningen af sin suveränitet; det har utöfvat den tro gånger under loppet al ett år, och tre gånger ba ni och ert folk blifvit afvisade såsom varsnde ovärdiga. Upphören derför att tala om en , som vi tagit er med våld och som ni prat undar de olyckor ni sjelf framkailat. Nitalar om er smärta vid åsynen at Frankrike, nu öfverlemnadt ät utländingens cbevekliga fordriogar.. Men hvem har tört hit utländingen? Jo, ni. Hvem har öfverleronat till honom Frankrikes armöer? Jo, ni. Hvem gjorde segern lätt för honom? Ni, alltid ni. Och sä talar gästen på Chiselhuret efter hvart sonat om sin rätt, sio smärta, Försynens beslut 0. 8 v. Vi väntade oss uttryck af frätando samvetsagg — do ha icke kommit: ået är eu detslj, som försummats af ex-keisarens förtrogne.s I Seicedepartementets generalråd hafva socislisten Lockroy och hans vänner den 24 dennes inlemnat ett förelxg om allmän samresti för de kommunister, hvilka ännu befinna sig i längelse. Ett telegram af den 23 dennes från Paris till Daily Telegraph uppgifver, att franska kabinettets medlemmar hafva beslutit att i nationalförsamlingen efter dess sammanträdande förorda en allmän amnesti för alla kommunister. Om nägra dagar kommer general Palikao att utgifva en bok med titeln: pEn ministöre under tjugufyra dagar. Parisertidningerne meddela redan vidlyftiga utdrag ur de färdigtryckta arken st denna broschyr. Från Paris telegrafersr Times korrespondent den 24 dennes: Det befästade läger, som skall upprättas vid Rouen, står i förbindelse med ett omfattande nytt försvarssystem, hvilket kallas det koncentriska, i det anlöggningsroe så inrättas, att verkens motståndskraft tiltager, ju mera anfsliet närinar sig medelpunkten (Paris). Med denna plan för ögonen skall det biitva af nöden att upprätta en mävgd befästade läger, nemligen vid Rouen, Havro, Coalons, Bourges, Tours, Langres, Dijon och på andra lämpliga ställen, Tillämpandet a! detta fästningssvstem dm EE OR mn me ken L 4 nå fm et ot