istören försöktes. Men säger att dermed så, illgått, att konungen sjelf tillkallat den ena: fter den andra af de påtänkta personernaj ich med dem enskildt samtalat i ämnet. Dit ir klart, att en sådan metod svärligen kunde öra till målet. Numera lärer väl ingen statsrådskombination vara möjlig, som ej hvilar på solidaritet i åeigter och syftemål, och för stt pröfva eller uppsätta en sådan, måste personerna få tillfälle att träffss och samråda, Den naturligaste, äfvensom den till ändamåjet bäst ledande åtgärden hade väl då varit, stt konungen vändt sig till en eller några få ersoner, som egde havs förtroende och af onom ansågos mest lämpliga att bilda kärnan till den nya konselien, samt att han med denne eller desse öfverenskommit om såväl hufvoudgrunderna för regeringssystemet, som om de personer, hvilka skulle erbjudas att ingå i konseljen. Men sedsn en dylik öfvsrenskommelse blifvit uppgjord, borde konungon ej vidare personligen uppträda annat än möjligen i något visst fall, der så befanns nödigt, utan öfverlemna åt sitt betrodda ombud, att på hans vägnar bringa planen till stånd och utjemns de svårigheter, som kunde möta. För att uppnå detta mål, måste nödvändigt öfverläggningar ega rum och att dessa skulle försvåras eller göras ofruktbara genom ko-. nungen3 närvaro, synes vara lätt att ins Och någon ängslig omsorg om det yttre skenet, att konuogen sjelf, och ingen annan, skulle vara den, som bildade ministören, var väl här alldeles öfverflödig, men kunde deremot lätt blifva ganska komprometterande, ifall det slutligen visade sig, att genom en sådan behanding hek försöket misslyckades. Men om också det praktiska tillvägagåendet under ministerkrison varit mindre lyckligt och i sin måna ökst svårigheterns för bildande af en ny konselj, böra dock orsakerna till den märkliga utgången otvifvelaktigt sökas djupare. Man återkommer alltid till den frågan, huru det skall kunna förklaras, att ett så ärofallt uppdrag, som att utgöra landets styrelse, numera anses så litet eftersträfvansvärdt, att, fastän platserna äro jemförslsevis väl aflönade, dessa platser likväl icke utan svårighet kunna besättas med ersoner, som hafva anseende och sjelfkänsla. ch man kommer dervid till den slutsatsen, att gronden till en så sorglig företeolss icke gerna kan vara någon annan än att i dessa högt uppsatte personers ställning måste fianas någonting, som är för dem obehagligt eiler motbjudsnde. Ett sådant obehag faller också i ögonen, då man ser, med hvilket öfvermod och hvilken råhet åtskilliga hrv riksdagsmän, synnerligast af ett visst parti inom Andra kammaren, anso sig konna behendla konungens rådgifvare och bedöma deras åtgärder. Det ligger i sjelfva sakens egen beskaffenhet, alt hvar och en, som är begäfvad med känslor af finare och ädlare art, mäste finna leds vid att komma i beröring med utbrotten af grofva naturer, hvilka ej äro underkastade inflytandet, hvarken af ett odladt förstånd, eller af en inneboende känsla för billighet och välvilja. Men om också, vid sådant förhållande, en känsla af afemak och motvilje är genska natorlig, vill det likvi synas, som borde ett sådant bemötande, hvilket tyvärr ailtför ofta förekommer ä riksdagens sida, ej utöfva nägot väsentligt inflytande på sinnestämningen hos sådana män, som hafva sitt eget goda samvetes vitacsbörd och sils rättänkadee bifall att påräkna. Mera giltig är deremot känslan af mis:mod, jal konungens rådgifvare finna sig sakna det förtroende och stöd, gora ds icke allenast äro berättigade att åtojuts, utan som äfven utgör ett oeftergifligt vilkor för att da skola kunna rätt uppfylla sitt svåra och acsvarsfulla kall. Om så är, att ds Isgligs, ansvariga rädgifvarae förmärka sig undanträngda från konungens förtroende genom andra, och att deras offentliga bemödanden motverkas genom hemliga öfverenskommelser, samt att, såsom en följd deraf,ejallevast deras inflytande förminstas, utan ock deres anseende blottställes, då må ingen undra öfver, att de finna eo sådan ställning oförenlig med deras värdighet och önska att få aflägsna sig. Och Ika litet må någon fiana underligt, att alia andra personer med sjelfaktvig och karakter, under sådana omständigheter, på det bestämdaste undanbedja sig att intaga de lediga platserna, för att kansko i sin ordning få genomgå samma erfarenhet. Det kan icke nekas, att åtskilliga yttre tecken antyda på tillvaron äfven fen sådan grund till den na lyckligen öfverständna ministerkrisen: och till de föga glädjande företeelser, som deraf föranleddes. Men man bör då äfven kuana hoppas det goda af hvad som händt, att den erfarenhet, som derigenom i flera afsecnden vonnits, ej måtte gå helt och hållit förlorad, och att således också de oregelbundenheter, hvilka visat sig medföra så sorgliga resnltater, vare sig vid rike dagen eller eljest, för framtiden ej vidare skola vara att befara. J. 4. G— Såsom man kunds vänta, har exkejsar Napoleons meddelande till Times väckt det största uppseende i Frankrike och återgifves nu af de parisiska tidningarna beledsagadt af anmärkningar och kommentarier, hvilzs äro allt utom behagliga för martyren i Chisel