tora skiljaktighet i åsigter, som i detta af-1: ende förefanns hos majoriteterna inom begge amrarne, utan ock med afseende på den förehål!samhet rörande det ofta omtalade sita ordet hos det rådande, s. k. landtmannaartist i Andra kammaren, uppstod säkerlien hos mången något tvifvel om lämpligheen af detta steg och frukten att följderna lsraf skulle blifva allt annat än lyckosamma. De, som ej mindre af intresse för en lugn och möjligaste måtto hastig lösning af don stora osterländska frågan,, än ock af vänskap den bestående regeringen, hyste dylika vifvelsmål, hoppades likväl, att oaktadt det raska tillkännagifvandet i trontalet, saken skulle dervid stanna och den urtima riksdasen uteblifva, på de fullkomligt giltiga grunlerna, att mera tid behöfdes för begrundande och utarbetning af det nya sammanjemkningsförslag, som skulle till riksdagen framställas, och att uisigterna för vinnande af sett önskligt resultat, vid närmare granskning af förhållandet, mäste befinnas vara högst ringa. Emellertid sammankallades riksdagen och utgången känna vi alla, Försvarstrågans yckliga lösning har derigenom otvifvelaktigt blifvit ytterligare undanskjuten och rministerkrisen ble! nästan sagdt en nödvändighet. Ty det måste erkännas, att eharu den legtima riksdagens beslut 1871, hvilka i många afseenden oförtydbart lede i dagen ett ganska stort förtroende för konungens rådgifvare, ej gåfvo någon anledning för den närvarande konseljen att afgå, så kunde denna konselj, efter hvad som vid den urtima ritsdagen inträffat, ej gerna, med bibehållen zktning inför sig sjelf och inför landet, lugnt qvarstanna på sina platser, såsom om ingenting passerat, Något annat alternativ fanns då svårligen, än att antiogen upplösa Asdra kammaren, eller att sjelf afgå och sålunda sätta konungen i tillfälle att omgifva sig med andra män, hvilka möjligen kunde bättre pasen för den iråkade ställningen. Och ivalet mellan desss alternativer torde väl ingen tvekan ega rum, att detta senare, för hvilket konseljen bestämde sig, också var det rättaste. Men såsom redan förat blifvit sagdt, huru skall man kunna förklara att så många allverliga, ifriga försök att bilda en ny ministör, som på de senaste veckorna varit gjorda, visat sig alldeles fruktiöra? Orsakerna härtili äro utan tvifvel flerebandz, och det kan vara sköl att angifva åtminstone några deribland. Msn nämner nästan alltid i främsta rummet såsom anledning till obenägenheten hos personer med anseende och duglighet att ingå i koaseljen, att ställningen såsom statsråd är alltför osäker för dem, som ej äro fullkomiigt oberoende i ekonomiskt hänseende, äfvensom att arbetet och ansvaret, åtwinstons för en del af konseljans ledamöter, äro öfrerbölvan betungande, samt slutligen, framför elit, att föga eller ingen rättvisa, än mindre tackzamhet, kan påräknas såsom lön för deras sträfvanden och uppoffringar. Utsn tvifvel äro de sålarda uppgifua skälen i det väsontligaste riktiga, men de äro ändock icke, såsom det vill synas, ensamt tillräckliga att förklara en så märklig händelse, som den vi Dyss bevitnat. Den ekonomiska betänklighetan bör åtminstone till en del vara undanröjd genom stadgandet, att den tjenst, som af en tiliträdande konssljledamot innehafses, ej blir tillsatt, utan skötes på förordnande, så att det utnämnda statsrådet, i händelse af behof, kan till samma tjenst återgå. Och hvad beträffar obehaget af ett ansträngande arbete eller otacksamheten för äfven de mest förtjenetfulla bemödanden, så bör hos dep kraftfulle, högsinnade mannen häremot finnas ea motvigt i en ädel önskan att kounus något godt och stort uträtts och i medvetandet att sanning och rättvisa dock skala, förr eller senare, hvarja redligt sträfvande vederlaras. Det måste således fionas, åtminstone såsom medverkande, jemväl andra skäl än de nu anförda till den misslyckade utgången af alla da gjorda försöken att sammansätta en ny antaglig ministör. Först och främst mä bland dessa nämnas konungens fasta beslut, för hvilket hela landet utan tvifvel egnar honom ea uppriktig och odelad tacksamhet, att icke vilja ens höra omtalas sådana personer, hvilka i anseende till partiförbindeiser och politiskt lyckeökeri oj åtojuta den allmänna aktuing och det effentliga anseende, eom i öfverensstämmelse med grundlagens bud alltid bör vara det första vilkoret för att kunana intaga en plats vid konungens rådsbord. Ty man måste hålla orobbligt fast vid den grundsatsen, att den persona moralis, som benämnes kronan ciler konungamakten, icke ens för ett ögonblick får nedsmutsas eller göras till föremål för missaktning. Det är tyvärr icke allt väl bestäldt med de rädande föreställningarne angående, såväl menniskans som samhällete vigtigaste angelägenheter, och de, som af tanklöshet eller beräkning äro delakuigo i det upplösningsarbete, som pågår för att und:rgrätva religion, sedlighet och samhällsordning, hafva ett drygt ansvar att uppbära. Men desto mera är skyldigheten oeftergiflig, attskydda den offentliga moralen och att icke medgiiva ett så farligt, till sina följder så oberäkneligt exempel, som att den lagbundna regeringsmakten skulle öfverlermnes ät andra än rena händer. Då således — ära och tack vare konungens ädla uppfattning i detta hänssende — någon försöksministår, hvsrs egentliga äadsmål blott skulla hafva varit att få viss sin egen oduglighst, ej kom i fråga, så inskränktes derigenow visserligen garska betydligt antalet af dem, som kunde erbjudas plrts i den nya ministeren. En: så bedröflig brist på kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade svenske män är dock lyckligtvis icke för handen, att det borde avses särdvies svärt att i hela landet fina en uppsättning af 10 personer, som kunds bilda en ansedd -och luglig regering. Men hvadan då de många föraökeneg miselvokasnde ? .