j volaksarne inte skola stå längt efter björnebörgalnerg Det håller jag med dig om, Jussu, inföll löjtnanten, som obemärkt närmat sig baxkifrån, savolsksarne kunns slåss, de också och det tror jag att da visade den 17 Augu sti, eller hur? aJo jo men, svarade Jusen, i det ett sjelf. belåtet leende krussde hans läppar. jag var nog med i det värsta handgemänget och jag vot att det gick hett till . Under det detta samtal egde rum beads kosacken dragit sig några steg tillbaks. Har försökte likväl icke att undkomma, ty har sig att Axels blickar oafbrutet följde hans minsta rörelser med den största uppmärksamhet. Han gaf sig fördenskul!l ett utseende af fuilkomlig likgiltighet, men inom sig svor han ve och förbanrelse öfver alla fianar och isynnerbet savolaksarne. Dot såg mörkt ut för honom att komma till sina landsmän igen och om ingen lycklig tillfällighet frälste honsm, måste han görs sina besserare sällskap. Han trodde emellertid att förhöret nu var slutadt, men han bedrog sig äfven deri. Kärvner du till vägen fram till Ruona, kosack? frågade Axel och närmade gig. I stället för att svara lät fången hufvudet sjunka ned mot bröstot. Men på hans läppar svätvade en tyst svordom. Känner du vägen till Ruoza?, frågade Axel för andra gången. Då upplyfce kosacken bufvudet och betraktade sia domare med slöa blickar. Hans utseende var totalt förändradt. Raona, murmlade han och sänkte ånyo hufvadet, hvar ligger det? Ena säden inbiten karnaljel, skrattade löjtnanten, ban gör sig så okunnig, att kan inte en gång vet hvar Ruona ligger, Och