STOCKHOLM den 20 Oktober. Åfven i Norge, der man i allmänhet wmedxe mycket stor uppmärksamhet följer utveck-k lingen af de svenska förhållandena, sysselsät!e ter sig pressen ganska mycket med försvarsal frågans behandling vid riksdagen och den ministerkrig, som deraf blifvit en följd. Oaktadt man i allmänhet sökt sorgfälligt sätta sig in i dessa saker, päträffar man dock åt-(t skilliga missförstånd, som på afstånd Kunna k vara ganska naturliga. 0 Ett sådant ligger t. ex, i den föreställnin5 gen att riksdagen förkastat regeringens för-1 slag samt sit det s. k, landtmannapartiet ut1 gör majoritet inom riksdagen. Den svenska ret PE Om består af tvenne kamrar, somjh a fullkomligt lika politisk makt och beto-d erhet. För att ett beslut vare sig bifal-n ande eller förkastande skall kunna fattas afr riksdagen, fordras (med undantag af anslage! frågor, der gemensam votering kan ega ram) samstämmighet mellan båda kamrarne. försvarsfrågan bar vid den urtima riksdagen, liksom vid den senaste lagtima, den ona kamv maren bifallit och den andra förkastat rege-l2 ringens förslag, hvadan riksdagen icke fattat !s något beslut, utan frågan har, såsom grund-5 lagen kallar det, förfallit d. v. 8. den har ickelv från riksdagens sida kunnat lösas. t Ett annat missförstånd är det, hvartill nå-! gra af de norska oppositionsbladen göra sig ! skyldiga, då de tro, att landtmannapartiet är !t ett demokratiskt parti, som arbetar för den8 pohtiska utvecklingen. En tendens tillspar-t samhet i statcutgifter är det enda, som landt-4 i t 5 i S E I g 1 : 1 f i mannapgartiet har gemensamt med dem, sem sträfva för en sund utveckling i demokratisk riktning Det sammanhålles egentligen blott! af enskilda intressen och grundtanken i dess stiftande och ledning är utan tvifvel reaktionär; en och ancan af de adliga skånska godsegarne, som voro de ifrigaste fiender till representationsreformen, ha haft tillfälle att på närmare håll se, huru flinkt man i Danmark förstått att begagna bönderna i reaktionens tjenst genom att smeka deras ståndstfördomar och föresperla dem stora materiella fördelar å det allmännas och andra samhällsklassers bekosta. Det skulle i sanning fö: våna oss, om t. ex. utgifvaren af Norsk Folkebiad,! skalden Björnstjerne Björsson, verkligen kunde . sympatisera med Oktoberföreningen i Dan-j: mark samt med Björnbaks konsorters krassa ! politiska materialism, Men är det verkligen :! så, då är det också helt naturligt, om han j! f j i 4 känner sig dragen till landtmannapartiet i vär Audra kammare och dess junkerligs leåaro. ! Vi anse oss böra anföra ett yttrande ur Bergensposten, en af Norges bäst redigerade tidningar, till sin tendens ärligt och allvarligt demokratisk, och som egnar syonerligt stor! uppmärksamhet åt Sv riges litterator och ; 0-1 litiska förhållanden. Det norska bladet yttrar med anlsdnivg af den svenska ministerkrisen följande märkliga ord: Det finns i Sverige ett — näppeligen talrikt — men tenligeo verksamt parti. hvilket kanske hist kan karakteriseras såsom fredsvänner till hvarje priss. Det är icke sinnolikt, att de sjelfva vilja erkänna detta namn säsom adeqvat, men då de grund af krigets afekyvärdhet och oyckor argumentera mot en reform i försvarsväsendet, kunaa de icke beklaga sig öfver, att man uppfattar deras sträfvanden säsom syftande lt ändemålet: att afligsna faran för en krigisk politik genom att göra landet odagligt till krig. Vi våga icke uttala någon bestämd mening, huruvida dan svenska regeringars srmeförs!sg borda antagas — märga anmärkniogar blefvo ju framställda mot detsamma — men när man motarbetar ett kraftigare försvarsväsen, deriöre rit man önskar fred, är det i vår tanke anigen oklokt eiler ovärdigt. Oklokt är det att tro, att san betryggar freden genom stt görs sig försvarslös, men ovärdigt är det atv vilja ha fred till och med på ärons bekostnad, och detta kan lärteiigen bli resultatet, om man icke för att alltid vara så rustad, som ens förmåga tillåter. Värt iniressa för, att Sverige icke försusmar sitt försvarsväsen, behölver icke påpekas, och vi måste önska, att det må lyckas en py ministör att få riksdagons samtycke till en reform. Men just derför att vi önska detta, ha vi med glädje mottarit nodsrrättelsen, att den nuvarande rainistören har begärt sitt asked. Detta skall nemligen upplösa den onaturliga slliansen mellan dem, som ingen reform vilia ba, och dem, som väl önska en reform, men icke kunna gilla regeringens förslag. Ett af två blir nu fallet: antingen bildas en ministör, som skall söka på annat sätt förekaffa Sverige ett sterkt försvarsväsen, eller också komme de män till styret, hvilka önska ett försvarslöst Sverige Mea om detta sistnämnda sker, hvilket vi ieke äro obonägna ait tro. skall efter all sannolikhet en opposition bilda sig, hvilken rycket snart kommer att sönderspränga ett parti, so dels bygger på teoretiska fraser, hvilket man väl må säga om det slaget af sfredsvänner,, dels på obenägenhet att göra de nödvändiga uppoffringarne till fäderneslandets försvar. Kovungens misslyckade bemödanden att förskaffa sig nya rådgifvaro ha också — så företallar det o3s — varit ett ganska talande bavis, att majoriteten i riksdagen har svårt nog att uppställa framstående män, hvilka våga åtega sig ansvaret för genomdrifvandet af de åsigter, som ba gjort sig gällande genom regoringsförslagets förkastande ar riksdagen. Om det är sannt, hvad ryktet vill veta, att friherre Stjemblad och flere a? oppositionens stödjepelsre ha afslagit anbudet att bilda ett nytt kabinett, så förefaller detta oss något underligt; ty när man uppträder såsom motståndare till ett regeringstörslag, hvars förkas:ande leder till en ministorkris, så borde det vara en moralisk pligt att ätaga sig utförandet af de beslut, till hvilka man sjelf har bidragit. Så mycket tyckes vara klart, att ministerkrisen her försvagat oppositi ställ