land, ehura hufvudpersdnöma äro svenska; aemligen en från Östergötland för åskillig våldsbragder landsflyktig jarl vid namn Thor fion och dennes familj. I Thorfinn har ha velat teckna en representånt af den nordi ska konservatism, som viesorligen i sjelfv verket hade förlorat tron på Asagudarne men icke heller ville fördraga den sydländ ska och förvekligande kristendomen, uta; hafvudsakligen blott trodde på den ogna kraf ten, men ville upprätthålla gamia seder oci brak såsom värn emot de utländska nymd: diga lärorna. Det är således en ny upplag af Hakon Jarl; men författaren har icke lye kats åt denna gestalt ge den klarhet och konseqvens eller den tragiska storhet, som utmärker hjelten i den Öhlenschlägerska tra. gedien, trots alla de berättigade anmärkningar man mot densamma kan göra. Thorfions hårdhet får en karakter af elakhet, som berötvar honom alla sympatier och som göt att han omöjligt kan betraktas säsom bärare af någon id6, och då han slutligen öfvermannad och döende sjunker ned och efter att ha välsignat sin af honom så gränslöst tyranniserade hustru och dotter utandas sin sista suck under utropet: Gud!, hvarpå ridån går ned; så blir detta slot så matt och så platt, att publiken med rätta känner sig i ögsta grad otillfredställd och — hvilket hos oss: är någonting högst ovanligt — ingen enda hand rörer sig till en applåd. Upplösningen af ett dramatiskt stycke, framförallt af ett sorgespel, inverkar så ofantligt mycket på intrycket af det hela, att ett misslyckadt slut kommer publiken att helt och hållet förgäta dö lyckade partier stycket kunnat förete; Så är förhållandet äfven här; ty stycket har utan tvifvel åtskilliga partiella förtjenster, Författaren har i flere fall ganska lifligt och åskådligt tecknat tidsförällandena och återgifvit den fornnordiska tonen och andan, ehura visserligen åtskilliga elementer af modern sentimentalitet blifvit på ett störande sätt inmängda. Flere scener äro verkligen poetiskt effektfulla, t. ex. den då Gunlöd korimer och inför den vredgade fadern uppenbarar, att hon är kristen. I allmänhet releveras allt det förtjenstfulla istycket på ett utmärkt sätt af skådespelarne. Hr Hansson viser här att han utvecklat sig högst betydligt och att han med framgång bör kunna försöka sig i tragiska karaktersroller. Fröken Lindqvist som Gunlöd, är alltigenom ypperlig och det är i sanning icke fru Kinmanssons fel om Valgard, Thorfiona hustrn, blir en för åskådaren ofattlig personlighet. Hr Dörum gör allt hvad som är möjligt af skalden Orms besynnerliga figur, och hr Törnqvist röjer i framställningen af Gunnar betydande framsteg. Hr Fredriksson, som i måndags för sista gången före anträdandet af sia studieresa, uppträdde uti En avtograf,, mottog genom ioropningar och applåder storartade vitnesbörd om publikens sympathier. Södra teatern återupptog i lördags en här förut gifven komedi En stund hos Diderot, ett litet stycke, fullt af finess såsom tidsmiirning och rikt på enkel och osökt dramatisk effekt, men som för aut kvans göra sann verksn fordrar ett fulländadt epel å de båda manliga hufvadfigurernas sida, Hr Nilsson lyckades ganska väl såsom Diderot, ehuru litet merg fiohet i martrerna understundom väl skulle varit att önska. Hr Peitereson, som pu giorde sin entrå på denna teater, af Rameans parti med mycken friskt hat och ledighet. En ung detutante, fröken Franckenfeldt (förmodligen en syster till den unga svenska skådespelerska t:ed detta namn, som för närvarande gör så stor lycka i Helsingfors), utförde den unga fröken Ezvrards mindre betydande roll. Då hon bar en för teatern fördelaktig figor, god organ (ehuru hon, förmodligen af bristande kännedom om teaterns akustiska fordringar, i de första scenerna var alldeles för lågmält) samt tyckes röja intelligens i uppfattningen, torde hon bli en god acqvisition för denna teater, som utan tvifvel väl behöfver rekryteras uti ingenue-facket