ler maktlystnad, om egennyttiga beräkningar, or olitiska överenskommelser elier något dy:ikt?ejil jag bar blott yrkat, att man må öppet, klar och tydligt säga hvad man vill och ej längre in svepa sig uti mystiska allmänna talesätt, hvilka in genting upplysa. Och då den värde talaren g ädelmodigt förklarade att ban icke vill ingå i be dömandet af mina motiver och sålunda ej vill be gagna sig af dylika förgiftade vapen mot mig per gonligen, så får jag säga, att jag har svårt at gifva någon passande benämning åt den känsli med hvilken jag måste upptaga en sådan förkla ring eller hotelse från hans sida. Skulle jag kan hända nära någon hemlig fåfänga, någon otillfreds stäld ärelystnad? Det skulle vara för mig oänd ligt intressant att höra hvaruti den skulle bestå Eller skulle jag kanske hafva något enskildt in tresse vid indelningsverkets bibehållande? — Mine herrar! Den som i egenskap af rustoch rotehållare har att ansvara för omkring 30 nummer han vet ganska väl hvad indelningsverket kostar och om han skulle vinna eller förlora på dess upp: hörande. Ej heller lärer väl den insinuationen hafva någon udd, att jag skulle söka politisk gunst eller önska mig någon politisk framtid. Den pe riod af lifvet ligger redan långt bakom mig, då dylika tankar eller syften skulle kunna för mig innebära ens den ringaste frestelse, och grefve Posses storsinthet att icke mot mig vilja rikta misstanken för dylika bevekelsegrunder, är jag nog otacksam att icke kunna särdeles högt uppskatta. Men det är tid att lemna dessa så underordnade personliga tillmälen, som icke af mig blifvit framkallade, och att återkomma till hufvudfrågan eller frågan om vårt lands försvar. Och i sanning, att en sådan fråga som denna, hvilken i min tanke borde komma hvarje sträng i ett fosterländskt hjerta att vibrera, skall befinna Big på den ståndpunkt, att den för närvarande, utan utsigt till lösning, är förvandlad till ett politiskt tvistefrö af mer eller mindre farlig och dålig beskaffenhet — detta är efter mitt omdöme högst bedröfligt. Jag ber till Gud, att icke den dag, närmare eller fjermare i framtiden, må komma, då någon skulle få anledning att utropa liksom Carl XII, hvars öfverdåd och oförstånd må djupt beklagas, men hvars fosterländska sinne ingen kan förneka, då han vid Pultasa såg sitt folk upplösas i flykt, med förtviflan i bjertat utbrast i det bekanta ropet: Svenskar! Svenskar! För visso hoppas jag åtminstone, att icke jag må lefva den dag, då något sådant kunde inträffa och då förutom de olyckor, som i sådant fall måste hemsöka vårt land, äfven vanäran att utgöra ett försoffalt slägte, som ne sankit från den höga ståndpunkt vi en gång innehaft och som nu icke egde nog kraft och fosterlandskärlek att ens vilja försvara sig, skulle träffa svenska folket — ett folk, som dock haft sin tid af storhet, då det genorm mod, utbållighet, hjeltesinne och uppoffrande hängifvenhet för fäderneslandet förvärfvat oss ett snseende, på hvilket vi sedermera lefvat i århundraden och som det borde vara vår förnämsta, mest bjudande pligt att aldrig förspilla, utan tvärtom oförminskadt och om möjligt törökadt, öfveremna till våra efterkommande. TRA AKT Lr