tycket att göra, som fordrar otörtruten sama erkan af många förenade krafter. Vi vilja ör ingen del säga, att vårt folk bör vara ikgiltigt för den nöd, det förtryck och den kunnighet, som råda i andra länder, äfven dana, som äro oss alldeles främmande och ärran aflägsna. Men nog är det litet beynnerligt, när man läser om de betydande enningsummor, som här, till en stor del af attigt folk, blifvit sammanskjutna för att ivilisera Zalu-kaffrerna eller Tarkomanerna, ller hör talas om, huru man förmår fattiga ömmerskor att offra penniogar och arbetsi, för att kunna skicka dyrbsra och broa mantlar såsom presenter till afrikanska LODUnZar, då man vet, att i vår närmaste ymgitning så många barn växa upp i råhet ch lida sådan brist på mnödtorftig beklädad, att någon skolgång för dem icke can komma i fråga, eller då man tänker på len stora massa af råhet, hedendom och inellektuvil hjelplöshet, som finnes hopad i våra tängelser och för hvars afhjelpande rerkligen så litet göres. Det är på det sistnämnda i bög betjeransvärda samhbällsonda vi nu särskildt skulle vilja fästa uppmärksatebeten. Vi äro äfven detta fall fiender till allt ötverdrifvet filanropiskt pjank och vi förbise icke det myckra, som på cista tiden blifvit gjordt iör förbättrande af fångvård och straffaostalter, med afseonda på byggnader, senitetsåtgärder o. s. v. Men vi tro, att mycket äterstår att i samhällets intresse göra, för att det väsentliga ändamålet med alla dessa åtgöranden skal! kuana ernås. Parker har i eo predikan om de farliga klasserna i samhället yttrat, att han tänker Big brottslingarne endast såsom elterliggare på den stora marschen tll mensklighetens mål, hvilka icke kunna hålla jemna steg med menniskoslägiets framåtskridande och som derföre i högsta grad äro i behof af handledning och undervisning. I teoriea är man kanske temligen allmänt böjd att erkänna detta; det kunde då vara tid, att denna sats finge äfven börja göra sig gällande i praktiken. Vi kalla de inrättningar, der brottslingar intagas, straffanstalter och benämningen är fulit riktig, ty hvad de på ssmma gång borde vara, nemligen förbättringsanstalter, äro de elldeles icke. Betrakta, till exempel, det här i hofvudstaden befintliga straffoch arbetsfängelset Långholmen. Der finnas ringmurar, ljasa och mörka celler samt omkring 150 man med gkarpladdade vagen för fångarnes bevakande och kufvande, tör att ej tala om alla de olika straffgrader, som der äro stadgade, stränga för de minsta förseelger. Der förvaras ständigt 8 å 900 fångar, men der finnes en lärare, d. v. s. en enda person, för att lärs. undervisa och råda dem, och denne ende kan ju ej räcka till att tala till eller handleda alla. Allt hvad han förmår, inskränker sig i det hela taget till en timmas predikan på söndagen. Då utgifterna för fångvården ärligen kosta staten omkring två millioner riksdaler, kunde nägra tusental riksdaler till för aflönande af några nitiska och lämpliga personer, med uppgift att genom samtal och föreställvingar söka verka för brottslingens förbättring, ej anses vara bortkastade penningar. Vi ha kommit att tänka på detta ämne i anledning af en uppgift, som vi haft tillfälle att se öfver antalet brottslingar tillhörande Stockholiss kommun, hvilka under de senast förflatna tio åren utkommit från str: ffanstalter och derefter enligt föreskrift inställt sig i poliskammaren och hvilken uppgift företer rätt sorgliga förhållanden. Antalet anmälda personer, hvilka uttjenat strafftiden, visar sig eålunda, då likväl hvar och en endast är upptagen en gång, huru ofta han än varit såsom straff-fånge å anstalt intagen: Ar 1861: 202, 1862: 172, 1863: 183, 1864: 146, 1865: 270, 1866: 224, 1867: 201, 1868 352, 1869: 510, 1870: 637, eller samimanräknadt 2897 soner. Af dessa hafva 2 undergått bestraffning för mord, 13 för barnamord, 2 för förgiftvingsförsök, J2 för dråp, 27 tör gröire våld, 7 för rån, 2 för femte resan stöld, 42 för tjörde resan, 404 för tredje, 596 för andra, 1629 för första resan stöld, 6 för upplopp. 13 för subordinationsbrott, 2 för mened, 106 för förfalskningsbrott, 34 för bedrägeri. Härtill koromer dels att sådana som blifvit straffade för snatteri ej äro bär upptagne, dels att, oaktadt föreskrift, en mängd straff-fängar undandragit sig från att göra anmälan. Betänker man nu att, af deför stöld siraffade, de som undergätt straff för femte resan, hvilka voro 2 till antalet, varit på straffinrättning 5 särskilda gånger, således motsvaranda 10 personer, de tör fjerde resan 4 gänger, motsvarande 168 personer, de för tredje resan 3 gånger, t otsvarande 1212 personer och de för andra resan 2 gånger, motsvarande 1192 personer, eller tillsammans 2582, så floner man att, då, som förat är nämndt, antalet olika personer, hvilka å straffanstalter varit intagna, är 2897, sntalet i sin helhet taget blir nära DOg fördubbladt, hvarat sålunda framgår, att i det närmaste hvarannan of straffångarne varit förut straffad person. Hvilka orsaker till detta beklagliga förhållande må förefinnas aller hvar botemedlet är att söka, torde till en del framgå af hvad här ofvan blifvit sagdt, inen derförutom tro vi att man bäst och säkrast finner svar vå dessa frågor i vär gällande brottmälslagstiftnisg sov: företer flere anomalier. Först torde man då böra fästa sig vid den för de röfre brott-n stadgade vanfrejden. Denna ådömes den brottslige och är sälanda ett straff, men å andra sidan skall ju hvarje straff gå i verkställighet och detta sker likvälicke alltid i afseende å vanfrejden, hvarpå vii förbigående skola avföra ett exempel. Om pesmligen en person, förutom annat straff, blivit dömd förlostig medborgerligt förtroende i åtta år och hen ett år derefter begär ett nytt brott, för hvilket han jemväl dömes förlustig medborgerligt förtroende i åtta år, så blir han derför icke förlustig sitt medborgerliga förtroende i sexton ås, utan det i fråga om lag besynnerliga förhållande inträffar då, att man efterskänker honom hvad han icke utstått af de först ådömda ätta åren och endast de sist ådömda räknas honom till. Om vi återgå till saken skola vi finna att den fdömda vanfrejden ej allenast är ett straff utan ett blend de svåraste, ty den som en gång blifvit ädömd detsamma, so Loan sad SL targån till gj OO Ev Nn ds OM 3: ar