infört detta cirkulär, samt dessutom lofvat att publicera de vidare meddelanden, som kunna vara af intresse för oss i och föl ifrågavarande utställning, vänder jag mig äfven till öfriga tidnings-redaktioner i riket med samma ödmjuka aphållan, Robert Liander, RIESDAGEN. Första kammaron. Måndagen den 2 Oktober. (Forts. fr. gårdagsbl.) Hr Tornerhjelm kunde icke neka till att det vore med ledsnad ban toge till ordet för att i en så vigtig fråga yrka afslag till K. M:ts proposition. Tal. ville ej söka efter skäl för detta afslag; många sådana hade redan blifvit anförda. Han ville blott framhålla några politiska grunder för förslagets förkastande. Man har ansett att lönen för soldaten skulle komma att stiga med 25 rår, men detta är utan tvifvel för lågt beräknadt; den skulle kanSke komma att stiga med ända till 50 rdr. Den årliga fylloadssumma, som komme att behöfvas, skulle ailtså äfven betydligt stiga, och densamma skulle årligen enligt regeringens förslag betäckas af riksdagen. Men man borde betänka möjligheten af att ett anslag icke blir medgifvet. Soldaten skall ha sin rätt, men den andra statsmakten säger nej; och det inträffar då att regeringer icke kan uppfylla sina förbindelser. Om representationen vägrar anslag, då det gäller öfningar för värnepliatige, så blir ingen värre följd än att öfningarne lå inställas; men skulle ett sådant afslag förekomma, sedan K. M:ts förslag blifvit antaget, så skulle alltsammans sönderfalla. Då förslagsanslafe af Togeringen begärdes, skulle man kanske lessutom framställa den frågan: Hvad skola dessa penningar användas till? Svaret blefve: Jo, att ersätta hr Tornrhjelm och andra rotehållare med, och sådant skulle utan tvifvel komma att väcka ovilja. Tal. frågade derför, om det väl vore skäl till att rubba grunden för det bestående för att gå en så oviss.framtid till mötes och utsätta sig för faran af konflikter mellan de båda statsmakterna? Man hade icke skäl att betvifia det folket skulle gå in på allmän värnepligt, men tiden vore dertill ännu icke kommen. Då den komme skulle tal. med sin röst bidraga dertill. Detta försvar är bättre än indelningsverket, men då detta senare komme att upphälfvas för att lemna rum för allmän värnepligt, ville tal. att det skulle aflösas mot sitt verkliga värde. Denna fråga förelåge emellertid alldeles icke nu, utan tal. ville blott på de grunder, som af hrr Björnstjerna och Wijkander anförts, yrka afslag å K. M:ts proposition och bifall till utskottets betänkande, dervid dock tiil läggande, att han icke gillade motiveringen och allra minst slutstrofen i samma betänkande. Det vore bra opassande, att då en kungl. rådgifvare nedlagt så mycket redbart och förtienstfullt arbete, i ett betänkande uttala sådana ord, som i nämnde slutstrof skett. Man vore för öfrigt sjelf orsaken till att eftergifter blifvit i förslaget gjorda, ty dessa eftergifter vore blott konzeqvensen af den skrifvelse, som förra riksdagen till regeringan aflät. Återremiss ville tal. icke vara med om, då en sådan blott skulle medföra nya förvecklingar. Hr De Mar erinrade om att återremiss skulle vara utan all: ändamål, enär andra kammaren förklarat sig icke ens vilja inlåta sig på diskussion af förslaget, derföre att detsamma började med ordet rotehållare,. Beträffande sjelfva förslaget hade-man mot detsamma anmärkt att det skuile vara olämpligt att man sammanbundit förslaget till förordning för rustoch rotehållarne med antagande af lagen om allmän värnepligt; men antagandet af den senare förutsatte ökadt befäl och ökad öfning, och då detta vore händelsen, så torde det väl icke vara olämpligt att tungan för rustoch rotehållarne icke blir ökad och att förhållandet emellan dem och kronan icke rubbas. Det är en regleriog som det här är fråga om och icke om en lindring, och om en och annan dervid äfven på samma gång skulle komma i åtnjutande af det senare, så borde man väl icke med afund betrakta detta. En tal: bade yttrat att liksom en tunna råg hade olika värde i Norrland och Skåne och liksom varnvärdet fluktuerade på olika ställen, så vexlade också värdet på en soldat i olika trakter, och soldaten vore såsom orden föllo sig härvidiag att betrakta såsom en vara. Detta hade väl dock icke varit meningen med uttrycket; eljest skulle tal. vilja uttrycka sin stolthet öfver att vårt land varit ett bland de första der menniskan upphört att vara en vara. Hvad beträffade de anmärkningar som blifvit gjorda mot de tre reservanterna betviflade tal., att de som yttrat sig ogillande af deras reservation genvomläst denssmma, utan trodde att de blott fägtat sig vid lösryckta yttranden deri. Detta vore ett yiterst lätt sätt att kriticera, som man knappt väntat att finna i denna ärade församling. Man hade anmärkt att om soldaten icke skulle få mer än 3 kappland jord; så skulie det vara svårt att veta hvartill stugan kunde tjena; men det vore dock en rättighet för rotehåliaren att efter aftal medsoldaten lemna honom jord i stället för kontanta penningar. Nu är det väl sanut att på slättbygden skulle denna rättighet icke komma att leda till något resultat; men lika säkert är att iskogsbygder, der soldattorpet icke ligger på någon inmark, kommer jord att lemnas ät. soldaten i stället för de 80 -rårna i lön, och det är tydligt och klart att om soldaten skulle betala jordegaren för stugan, komme denna att hållas i långt högre värde än bvad den verkligen eger: Det är derföre bra att skyldigheten för rotehållaren att hålla boningshus qvarsiår liksom äfven, och af samma skäl, att skyldigheten att bälla fähus icke blifvit borttagen. En annan tal. hade framhållit att regleringen, med rustoch rotehållare till följd af den ökade öfningen för stammen skulle vara oegentlig derföre att en ökad öfning blef antagen vid 1856 års riksdag utan att någon lindring medgafs och utan att egentligt missnöje deröfver förspordes. Tal. hemställde emellertid om icke vid samma riksdag halfva bekiädnadsafgiftea efterskänktes, så att på detta sätt full ersättning blef beviljad. Hvad det beträffade att van icke hörde missnöje bland soldaterna, så förundrade det icke tal, ty det vore lyckligtvis sällsynt i Sverige att soldaten uttalar något missnöje, medan å andra sidan rustoch rotehåilaren väl visste att soldaten, enligt deras gamla skylligheter, kunde utkommenderas huru mycket som elst. Man har talat om den osäkra ställning som sollaten skulle komma att intaga. Tal. hemställde om jiese samma osäkerhet medföljer hvilken orzanisation som helst, då denna beror på anlag. . Dessutom eger, enligt en persons utsago, ill hvars juridiska omdöme man kunde sätta lika 4 stort förtroende som till dens, hvilken fram ställt anmärkningen, soldaten att genom lagsökjug: och utmätving göra sin rätt mot kronan gäl ande i fall denna rått trädes för nära, och så fatig mtte väl svenska staten ännu icke vara, att len icke skulle ega tillräckligt att utmäta för att ostala soldaten med. Utskottet har ansett att vårt försvarsverk bör rdnas på grundvalen af allmän värnepiigt. Om let ligger någon meningsalls i detta yttrande, så nåste man väl antaga, att denna vårnepligt skulie yggas efter preussiskt mönster. Frågan ar dock mm i Andra kammaren en majoritet verkligen tror tt svenska folket vill underkasta sig en dylik rganisation efter nämnde mönster. Öm det för olet gåkves ett tillfälle att uttala sig, skulle icke ågon tvekan uppstå emellan antagande af det k. örslaget och sistnämnda slags organisation. Men( e eom tala om ioförande af värnepligt sådan dec örefinnes i Preussen, ha ettdera de obotfärdigas örKinder eler äro de utopister, gom jaga efter mg TAR mA Gå ARA RA dd KRA