ROFi vÅr, behöfver framföralit sysselsätta sig me sina inre angelägenbeter, och derutinnan återstå ännu mycket att göra. Kan det väl för oss var gagneligt, att riksdag efter tiksdag skifta om ke nubgens rådgifvare; och på de vixtiga platsern sätta den ena lilla storheten efter den andra. Ja begagnar med flit detta uttryck derföre, att ja är förvissad att, om ett utbyte nu skulle ske, in fen verklig storhet, icke ehs de som nu så ifrig edrifvit opposition mot regeringen skulle kunna knappast våga taga styrelsens tömmar i sina hän der. Andra pergoner, utan någon betydelse alls politikst afseende, skulle sannolikt komma i stäl let, oppositionsmännen skulle få nöja sig med at vänta och afvakta en bättre tidpunkt. Slutligen får jäg såga, att jag icketror att mal bör göra alla utskottsledamöteroa från denna kam mare solidariskt ansvariga för denna strof. Åsig terna hos lugna och besinningsfulla personer kunna jag är derom förvissad, ej i den grad hafva skif tat om, att, då de vid förra riksdagen gifvit gan ska ovanliga förtroendevota åt flere af ministeren ledamöter, de nu skulle vilja återtaga desamma Jag tror att, om flertalet af de män, som stå ba kom detta betänkande, hade haft ögonen riktig öppna, om de rätt hade besinnat hvad denna stro innebär, så skulle de aldrig hafva tillåtit den in komma i betänkandet. Det parti, de tillhöra, mf behöfva visa dekorationer — sådana kunna varg af betydelse för att sammanhålla partiet och gifvg det sken af kraft — men jag tror ej att partie sjelft är så beroende af nuvarande dekorationer att det står och faller med dem. Det kan nog f8 andra i stället. Jag yrkar bifall till K. M:ts proposition, d.v.s bifall till föriattningsförslaget, under det dervid föstade vilkor, att den allmänna värnepligslagen äfven blifver af riksdagen antagen. Hr Wennrus instämde till alla delar med den föregående talaren. Hr Ehrenborg sade sig på den senare tiden oaflstligen hafva arbetat, dels på att sjelf sätta sig in i den föreliggande frågan, dels på att erhålla full visshet om allmänhetens tavkar rörande densamma, utan att han dock för detta ändamål begagnat sig af samma medel, som flertalet af kammarens ledamöter, eller utlysandet af folkmöten för frågans diskuterande. Anledningen härtill vore den, att just rörande försvarsfrågan den allmänna opinionen inom talarens hemort vore så outvecklad, att det icke skulle ländt talaren till någon egentlig nytta att inhemta sina kommittenters tankar i ämnet. För sin del vore talaren i fråga om försvarets ordnande långt ifrån nihilist, så mycket mera som tal. vore ötvertygad, att, trots alla fredskongresser; näfrätten ändock alltid till slut blir skiljedomare nationerna emellan. Lika vådligt som det är att insöfva sig i förhoppnipgar om en evig fred, lika oklokt vore det dock å andra sidan, att, såsom den periodirka pressen på sista tidea gjort, alltför mycket öfverskatta det kraf, försvaret ställer på nationen. Freden vore det mål, hvartill vi böra sträfva och den befrämjas ingalunda genom det myckna talet om krig Öm det ock måste medgifvas att försvarets ordnande är en nationes lifsfråga, finge man dock icke derföre ställa alla öfriga stora frågor i bakgruvden. Kuoskap är makt, och endast genom bildningers spridande till de lägsta klasserna möjliggöres motarbetandet af den internationella sedeslöshet, som nu mera än någonsin iotar att taga öfverhand. Då tal. erkände billigheten af roteoch rustållarnes anspråk på lindring, vore det icke på sruud af knektekontrakten, utan emedan en skatejemkning i detta afseende endast innebure en mandling af billig rättvisa. K. M:ta nu föreligande förslag afsåge en sådan skattejemkning, ch ville tal. derföre yrka ärendets återremitteande till utskottet i den syftning, att K. M:ts örslag ill förävdrade bestämmelser i fråga om oteoch rusthållsinrättningen vid landtförsvaret nätte i hufvudsak godkännas och att i förslaget ill lag avgående den allmänna värnepligten såana inskränkningar i afseende på den årliga öfingetiden och på åldersklassernas antal vidtagas, om vid innevarande riksdag blifvit yrkade af venne motionärer inora kammaren och som uner den senaste riksdagen inom Första kammaren öreslogs af grefve O. Mörner. 5