I RBIESDAGEN, Andra kammaren Sammanträdet den 2 Oktober f. m. Å (Fortsättning af hr Carlens anförande.) Presteståndet offrade sin rätt att utgöra en sär skild afdelning inom representationen, och då ma besinnar kyrkans preköra ställning i det modern samhället, måste en hvar medgifva att ej helle det offret var ringa. Borgareståndet offrade de dominersnde ställning inom riksförsamlingen, 80: det till följd af tidsomständigheterna då innehade mångfaldiga städer miste ein särskilda represer tationsrätt och dessas dåvarande representante I förlorade till och med utsigten att någonsin vi dare få deltaga i de allmänna angelägenheterns Men äfven det offret lemnades med gladt mod Bondeståndet var det enda stånd, som ingentin; offrade, emedan man af detsamma intet offer for drade. Det enda man af bondeståndet fordrad ver att det skulle visa sig värdigt att mottaga d andres offer, visa sig värdigt den ökade makt, mai förtroendefullt gaf det, värdigt att bilda tyngd punkten i denna kammare. Isanning! en vackrart uppgift kunde ej lemnas åt något parti inom der nya representationen, än åt det, som -sjelf uppta git det gamla bondeståndets mantel, men just der för icke heller någon ansvsarsfullare, ty stort bli ansvaret, om det hedrande arfvet förspilles. Hit tills har jag, jag upprepar det -— fastän jag i mång: hävseenden ej kunnat dela åskådningssättet iuor landtmannapartiet — hittills bar jag likväl icke funnit annat än att partiet, om man undantsge: föreliggande fråga, värdigt uppburit sin ställning och jag har för min del ej instämt i det allmänns klander, mången annan uttalat. Det i min tanke klandervärda ligger egentligen i sjelfva det namn, partiet antog just i det ögonblick, då vi kastade bort alla stånd och klasser, ty den misstanke ligger ganska nära till bands, att -id dopet sndringens ande stod fader. Ty hvad annat innebär i vårt land och i våra dagar denna benämning landtmonna-parti hvac innebär det annat, än en fejd förklarad motsadea, mot det rörliga kapitalet, mot handeln, mot industrien, ja emot vetenskapen och intelligensen, såvida icke dessa träda i jordbrukets direkta tjenst och jemväl, fruktanevärdt nog, mot de under strecket stående arbetande klasserna. Har man väl besinnat hvad man vågar genom att frawkalla denna fejd? Kan man vara blind för hvem som blir segrare? Att det icke blir detta parti, äfven om det verkligen hade alla mindre Joräåbrukare bakom sig, hvilket jag dock betviflar, så mycket är åtminstone säkert, helst då det icke ens understödjes af sitt eget kött och blod, de stora godsegarne, som äro representerade i Första kammaren. Under alla förhållanden och vid hvilken utgång som helst blir fejden olycksbringande, Ty fosterlandet behöfver alla goda krafters eniga samverkan och icke minst dessa idoga, trefna, laglydiga och kärnfulla naturer, som utgått ur det gamla bondeståndets led och pu påstås vara representerade af landtmannapartiet. Jag har talat så, som jag tänkt, sine ira et studio Hvad jag nu sagt, skulle jag hafva sagt äfven om jag varit den itrigaste medlem af landtmanna-. partiet, på dess mest besökta möte, men då jag icke haft tillfälle att säga det der, har jag måst säga det här. in ställning till det föreliggande förslaget torde jag knappast behöfva angifva. Jag antager detsamma egentligen af tvenne väsentliga skäl. Det ena är att det — såvidt jag förstår — betryggar vår fribet och sjelfständighet, det andra är, att förslaget nu är det enda, som omkring sig kan samla riksdagens majoritet. Förslaget har utan tvifvel sina brister. Vore detta ej förhållandet, 8å vore det i min tanke ej att hålla på. Stora frågor kunna i allmänbet ej lösas på det sättet, att san ställer sig på det absolut bästas ståndpunkt, att man antager endast en sådan lösning, mot hvilkens minsta detaljer äfven den sorgfälligaste granskning ingenting kan anmärka. Gör nan detta, så blir resultatet vanligtvis intet, man får då med sig endast ett fåtal, det stora flertalet annvar efter. Klandret från de olika ytterlighe.ernas målsmän är just ett bevis på att förslaget ir det bästa, tidsomständigheterna medgifva. Jag skulle nu kunna sluta, om det icke i betänandet funnes en strof, som för sitt mer än ovaniga innehåll torde förtjena att nägot närmare kärskådas, slutstrofen näst före den nu föredragna uukten, som börjas med orden: Tiil slut och lutar med orden: och nödvändigt. Det skulie! ara frestande att från den illa bebandlade sauingens, den misstydda konstitutionella rättens ch den rentaf misshandlade parlamentariska rannlagenbetens synpunkt kommentera denna trof; men jag gör det ej; andra komma sannoikt att göra det, och göra det bättre än jag skulle tunna. Jag vill endast hålla mig till hvad som ramskymtar bakom detta yttrande, förhoppningen tt få skåda lediga taburetter. Vanskligt är viserligen att i en riksförsamling tala om dylika saer vid andra tillfällen än då konstitutionsutskot-!. ets dechargebetänkande skall debatteras, men ef-! ersom det särskilda utskottet funnit lämpligt att! göra sig sjelf till konstitutionsutskott och utla givt misstroendevotum, må det ock vara an-:j ra tillåtet, som ej sutit i detta utskott och ej ela dess åsigter, att deremot inlägga sin protest E ller uttala ett votum i motsatt syftning. Strofen bar naturligtvis ingen betydelse i annat ll, än att det Kongl. förslaget faller på en riks-J agsmajoritet från båda kamrarne; ty när har det il i vårt land, eller hvilket aznat konstitutionelt! nd som helst blifvit en konstitutionel sed, att 2 minister skall gå af för en minoritet inom reresentationen, helst när denna minoritet sins emeln är så skiljaktig i åsigter att den, jag är dern förvissad, om hon skulle försöka att sjelf åstadmma ett armåöförslag, skulie framkomma med lika : ånga sådana som -det finnes ledamöter i det utott, der hon insatt sina representanter. Och vilka vådor i konstitutionelt hänseende skuile; ke uppstå, om ett dylilkt tillvägagående kommei RR bend bed ket