— Begrafning. I går vid middagstiden skulle, enligt P. T., de dödliga lemningarne af Arvid August Afzelius jordas med stor högtidlighet i Enköpiog. P. T. lemnar redan i går afton följande, förmodligen på något uppgjordt program grundade redogörelse för den högtidliga akten: KI. 12 samlades i sorghuset de inbjadna gästerna, till ett antal af nära 100, bestående af familjens medlemmar, kontraktets presterskap, skolstaten samt äldre framstående medlemmar af både stadsoch landtförsamlingen, bland hvilka omkriog 20 allmogemän, som under den aflidnes verksamhetstid haft befattningar i församlingens eller kommunens tjenst. Klockan mellan 1 och 2 afgick processionen från sorghuset. Kistan — å hvars hufvudplåt lästes: Här hvilar Kongl. Hofpredikanten, Prosten och Kyrkoherden, Commendören af K. N. O., Phil Jubeldoctorn Arvid August Afzeliusz, född den 6 Maj 1785, död den 25 Sept. 1871. Kyrkoherde i Enköpings och Vårfruk församlingar från den 1 Moj 1821 till den 25 Sept. 1871 — och vid fötterna följande två verser af en utaf den aflidne i lifstiden författad sorgpsalm: Han. vill det så, Som skickat mina öden Och målet ställt i skymningen af döden För vägen, som Hans vishet bjöd mig gå. Han vill det så. Han vill det så. Förvaren dessa orden Mot sorgens slag, I lidande på jorden! O! hören, tröstens engel hviskar då: Han vill det såp — bars af åtta n. v. och f. d. kyrkovärdar af landsförsamlingen. — Locket pryddes af en lagerkrans och många andra kransar. Prestaverna fördes af kyrkoherdarne C. H. Lindahl och G. Collinder; efter kistan buros den aflidnes ordens-insignier af teol. drn och ordens!edamoten J. E. Forssell. Derefter gingo, i 3:ae sorgled, en sonson och åtta söner. Jordfästningen skedde i kyrkans kor och förrättades af kontraktsprosten Wahrenberg, som i ett utmärkt tal redogjorde för den aflidnes lefnadslopp, författareverksamhet och nitälskan som Guds församlings lärare. Efter jordiästniogens slot, och sedan ps. 452 sjungits af skolengdomen trån orgelläktaren, framträdde år Forssell med en embetsbroder för altaret och messade lofsången samt likbönen, hvarefter från läktaren afsjöngs ps. 471 v. 8, hvarander den aflidnes ätta närvarande söner framträdde till kistan och buro densamma ur kyrkan till den å kyrkogården murade griften, som till sitt ttre liknar en grönskande ättekulle. Sedan ket införts i grafven, uppläste äldste sonen, stående på ättekullens kant, nedanstående för sorghögtiden af Talis Qvalis författade verser (med samma strof-byggnad som den eflidnes sköna romans Neckenx): Klagan spörjes landet kring och staden, Neckens sångare tystnat har, Sista länken bröts ur sångarraden, Som tog arfvet från Gustafs dar, När det svenska snillet nya vingar fick Och den svenska sångmön fagerlemmad gick Ur föryogringens friska bad Från dörr till dörr, att gästa land och stad. Snart hon skydde alla lånta lappar Sen hon hemväfda kläder fått. Känn det hjertat nu, hur varmt det klappar! 8e det ögat, så himmelsblått! Samma stund hon fått det egna blodet kärt Och på nytt det kära modersmålet lärt, Hur bon trifdes i ajet bo Bland klara sjöar mellan berg och mo! Nu kring dälder och från höjder branta Sången forsade lik en ström! Nya Jjud, och dock så välbekanta, Hälften vaka och hälften dröm! Sommarljung blef grön och vinterqväll blef varm, Nya pulsar rörde sig i folkets barm, Och hvad bundet derinnve fanns I toner löstes, — icke minst i hans. O! hvar stämdes dessa gyldne strängar? Och hvar kommo hans syner från? Fråga klyftan, fråga hult och ängar, Fråga strömfallets dystra dån! Ack! der andras ögon sågo ingenting Gick han, sjelf ett barn, bland bygdens barn omkring Och sin skörd mellan tufvor tog Och lefde glad på sitt förvärf — och dog. Samma toner, som till lif han väckte — Till odödligt lif — en dag, Svep i vemod, unga sångarslägte, Som ett flor kring hans sarkofag; Sänktes de i jordens innandömen än, Skulle, med hans namn, de springa upp igen, För att aldrig förstummas, förr Än stenen vältras sist från grafvens dörr.