EN POLISHISTORIA, berättad af Vidocq för Balzac och upptecknad af G.) Vid midsomrmcsstiden år 1844 beslöt jag att besöka, inbjuden sot dag var, vår namn. kunnige teratör Balzae. uvd bodde Sålt Passy, ofta en uppehållsort för yvkt. folk och konstnärer. Jag inträdde — det var efter middagen — i hans matsal; till höger om den celebre skribenten satt redaktören af La Presse, hvilken kommit för att hemta manuskriptet till bladets följetongsafdelning; till venster madame X, son gjorde les honneures i huset, Midt framför honom satt en man med ett stort arsigte och med en i det hela taget sällsam fysiognomi, i hvilken det djuriska jewte kraft och energi var det förherrskande, särdeles hvad dan nedre delen beträffar. Häret, som förr varit rödt, syntas nu blondt med inblandsdt hvitt; ögonen, fordom blåa, syntes nu gråa och kalla. Öfver dessa nästan bondaktiga drag låg en metdveten krafts lugn, som i föreniog med ögonens genomträngande skärpa gaf åt ansigtet en ohygglig prägel. Härtill kom, att detta sngigte hvarken vid det aftagande dagsljus eller ens en enda gång wid skenet af lamporna, som derefter tävdess, i sin helhet kannat tagas i betraktande. Var det en tillfällighet eller med flit gjordt, att händerna, fina som ett fruntimmers, fastän seniga och kraftfulla, alltid voro i rörelse, så att de städse dolde någon del af ansigtet? Än böll han sig för pannan, som man gör när man vill eriora sig något, och då var hans ansigte till hälften doldt, än bildade han med fiograrne AA FE införd I Vidlocos tryckta memoirer,