Arvid August Afzelius. I i Sveriges vitterhet har fått kungssorg; den bar förlorat sin Nestor; don enda återstående och dertill en af de allra förnämligaste bland dem, som i början af århundradet deltogo i den nationella pånyttfödelsens verk inom vår litteratur. Arvid Avguet Afzelins har i går aflidit i Eaköping i den böga öldern af 86 år och 4 mänader. Detta dödsbud skali icke frarskalla några officiella manifestationer, t den bortgårgne stod icke syanerligen högt på rangskalan; det skall icke en gårg föranleda vågon akademisk RE entation, ty han var icke ens ledamot af den akademi, som framför ardra kallar sig svensk; men det skall framkalla det lifligaste deltagande öfver hela vårt land, ja äfven i brödrafänderna Norge, Danmark och Fioland och över allt der man har någon värmare kännedom om och nägot lifligare intresse för nordisk kultur. När mången af dem, hvilkas bortgång högtidligen kongöres genom serafimerringning, är alldeles förgäten och endast har sitt minne bavaradt i och genom genoalogiska anteckningar och när flertalet af dem, som setat på de 18 akademiska stolarne, endast erinras af litteraturhistorikern, skall svenska folket i ett lifligt och tacksamt minne bevara den svenska folkvisans bevarsare och återuvplifvare, de föronordiska qvädenas i postisk kraft oöfverträfflige tolkare, de svenska sagohäidernas folklige tecknare, den älsklige diktarev, hvars bjerta ännu, sedan mer än åtta årtionden silfverstrött hjessan, klappade varmt och ungdomligt för alit, som var äkta svenskt och äkta nordiskt. Vi kunna och böra fatta oss kort öfver dens ädle bortgångnes yttre lefnadsomständigheter. Son till en fattig komminister, föddes A. A. Afzelivs i Broddetorps församling i Westergötland den 6 Mösj 1785: Efter att ha studerat vid läroverket i Skara, blef han 1803 student vid Upsala universitet, der han 1809 promoverades till filos. doktor. Han ble samma år lärare vid frimurarebarnhuset i Stockholm, prestvigdes 1811 och uytnämndes 1812 till extraordinarie semt 1820 till ordinarie kongl. hofpredikant. 1821 bief ban kyrkoherde i Enköpings och Vårifrukyrko församling, der han stannade till sin död. Efter att 1841 ha blifvit riddare af Nordstjerneorden och 1852 af Dannebrogen, blef han, så vidt vi kuona eriora oss, år 1866, med anledniog af den större fest, hvarmed hans åttionde födelsedag firades, kommendör af Nordgtjerneorden, men finnes icke i denna egenskap upptagen i statskalendern. Varm anhängare af sträfvandena för nordens enhet, följde han 1845 med Upsalastudenterna på deras tåg till Kjöbenhavn och deltog der med Hf och värma i det första allmänna skandinaviska studentmötet. Då förlidet år, efter hans uppmaning, det 25åriga jubilbet af detta studenttåg firades i Stockholm, infann sig den gamle patriarken, lika varm för saken som för ett fjerdedels århundrade sedan och bevarande i friskt minne både stora och små tilldragelser under färden. Afzelius var en af de verksammaste ledamöterna af detta Götiska förbund, som sträfvade att återförflytta vitterheten på rent nationell grund och som äfvea genom att kraftigt medverka till en återgång till fäderneslandets häfder, såsom urkällan för dess odling, så väsentligt bidrog att stärka och upplifva kärleken till nationell sjelfständighet, nationella minnen och folkliga kulturinstitutioner. Åran af att först på allvar ha fäst den bildade allmänhetens uppmärksamhet på den skatt af postisk skönhet, som gömmer sig i vära gamla folkvisor, tillhör Åfzelius. Han hade redan länge varit sysselsatt med att uppteckna sådana, från folkets egen mun upphemtade sånger, isynnerhet i Westergötland, då han lyckades intressera Geijer för saken och viona hans medverkan, för att af trycket utgifva en samling af dem. Tiden var mogen för ett sådant företag. Dessa sånger voro då färdiga att utdö på folkets läppar och räddades från glömeskans ,undergång just i rätta stuaden. Första delen af Svenska Folkvisor, samlade och utgifna af Geijer och Afzelius, utkom 1814. Geijer säger i sin berättelse om Götiska förbundet, att hans namn mycket oförtjent står främst på detta arbete, ty med undantag af afbandliogen om omqvädet samt några af Geijer lemnade Wermlandsvisor var arbetet i sjelfva verket Afzelii. Det var i tredje häftet afi Götiska förbundets tidskrift Iduna, som Afzelius offentliggjorde sin odödligt sköna romans ;Necken till den af honom räddade folkmelodien Neckens polskas, hvilken romans ensam skulle vara tillräcklig att bevara hans namn till den ssnaste efterverld, Geijer yttrar derom: Sällan har man hört ett innorligare och ljaftigare sammanhang mel